Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Svensk dramatik. Af C. D. Marcus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och krage behandlar ett motiv besläktadt
med novellerna i »Präster». En ung
kandidat Cleverus (hvarför detta karrikerande
namn?) är i begrepp att hålla sin första
predikan i samma kyrka, där hans myndige
farbror Daniel Cleverus är prost. Men han
tvekar, känner sig osäker om sin predikans
rätta halt och har en stark lust att ägna
sig åt ett annat yrke, hvilket allt
vederläg-ges af prostens världserfarna logik. Sedan
predikan väl afstökats känner han sig dock
orolig, och han exploderar, då guvernanten
helt frankt förklarar, att den unge
kandidaten icke tror på sin egen predikan.
Mellan denna guvernant och Cleverus junior
har funnits ett slags kärlek, men i denna
stund är han förlofvad med en annan
fröken.
Den plötsliga förklaringen, upplysningen
om att han vill slå om helt och hållet har
den kraftiga verkan, att han blir förvisad
ur huset, att hans fästmö slår upp, att
guvernanten och han återfinna hvarandra.
Denna kris hade säkerligen kunnat bli
en förträfflig novell, och dylika ämnen
sysselsatte gärna 8 o-talets författare, som
Geijerstam i Pastor Hallin och Erik Grane.
Men Ullman har gjort sig saken för enkel
och trott, att man kan våga språnget från
novell till dram utan vidare, resultatet har
blifvit en dialogiserad novell utan den
saftiga bredd, som utmärker flertalet
berättelser i författarens bästa bok »Präster».
Karaktärerna bli blott hastigt skizzerade,
och hvarje fördjupning saknas, tack vare
den utomordentliga fart, hvarmed hjältens
öden utveckla sig. I den dramatiska
stegringen visar sig Ullman helt och hållet
som nybörjaren.
Den folkliga komedin Hjärterknekt
är onjutbar för bildadt folk, men kan
möjligen intressera publiken på någon
förstadsteater. Den innehåller en hel störstsjö af
skvaller mellan en del stenhuggeriarbetare
och bondfolk.
Af Sigfrid Siwertz trenne skådespel,
hvilka han en smula oförsiktigt öfverskrifvit
med rubriken »Teater», visar lustspelet nog
de mest originella ansatserna i själfva
karak-täristiken, medan däremot kompositionen
alltför tydligt visar hur väl ämnet lämpat
sig för novellistisk behandling. Den lilla
enaktaren »Ett hus vid hafvet» är hållen
för knapp och skizzartad och ansluter sig
väl nära till jVJæterlincks stil. Treaktaren
»Tyrannen» är utan tvifvel konstnärligt
fulländad, och författaren har här fått fram
en sydländskt het stämning, som ofta nog
tolkas med en färgrik lyrik. Särskildt har
den sista akten skrifvits ned med en
verklig inspiration, och tyrannens monologer,
medan han står obetäckt i solgasset och
bidar döden, äga mycket af människans
intighetskänsla inför allt det hvardagliga
och tillfälliga. Slutorden brusa fram med
en visionär styrka.
Ser du, gamle, nu kan äfven jag se in i
solen. O, din kärlek förbränner mig, sol 1 Jag blir
så lätt, så lätt. Nu sväfvar jag högt upp i det
blå. Allt ondt blir borta — de mördande svärden,
de blodsprängda blickarna, dödsskriken, borta,
borta! Nu ser jag blott de tusen hvita öarna. Din
öken drunknar i mitt haf med de hvita öarna.
Solen strålar het öfver dem. Det är vinskörd.
Li-nossånger ljuda till dansandes tramp. Det
fladdrar af tyrsosstafvarnas band. Dionysos har eröfrat
Indien, vet du det, du gamle? Borta, borta! Nu
är det blott som en doft sväfvade upp till mig.
Det är kärleken ... O min dotter ... de unga, veka
skuldrorna . . . och Lesbiern, Lesbiernl Borta,
borta! Nu är allt bara ljus och rymd! Men dock
ej tomt! Jag svindlar öfver afgrunder af lif! Nya
gudar stråla fram för mig. O gudomliga sken,
yrsel, soldöd! Gif mig en krans, en krans för mitt
brinnande hufvud! Smyckade gå hellener i döden!
Om dramat ändock icke förmår att
fånga oss helt beror det nog på att själfva
motivet på en gång är oss för bekant och
för fjärran, dä författaren afsiktligt stiliserat
hela dess ton.
Hvad beträffar Harold Gotes sista alster
i dramatik Den hvita dufvans samfund
kan man blott förundra sig öfver att en
författarinna, som skrifvit ett sådant ting
som »Lejonets unge», vill nedlåta sig till
att släppa ut en sådan fullkomligt hvit och
tam dufva.
Harold Gotes enda medsyster i. denna
stora samling svensk dramatik, Annie
Åker-hjelm, har icke heller haft att glädja sig
åt en alltför liflig sympati för sitt djärfva
företag att skrifva ett don Juansdrama.
Själf har jag upprepade gånger och med
uppbjudande af stor flit läst igenom
hennes verk, Don Juan Tenorio, och tror mig
nu ha funnit följande grundläggande mening.
Denne don Juan kan icke komma
öf-verens med den stående uppfattningen af
Jesus som alla synders förlösare. Han vill
själf taga sitt kors på sig och stå ensam
till svars för sina gärningar och ogärningar.
Denna känsla tar sitt uttryck i den
opera-mässiga begynnelsen, då don Juan trotsar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
