Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Nionde häftet
- Vintermörker. Af Maria Jouvin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
andra. All dårskap och ondskap
hade kommit för hennes skull.
Men Helga gick sin väg, ur hvilken
hon ej tycktes kunna rubbas, trots
Gud-munds tvära ord och karga tystnad.
— Du fejar som till bröllop jämt,
du — bullrade Attle. Och Helga böjde
sig djupare under rodnaden. — Ej
kunde väl en mans håg vara flyktigare
än kvinnosinne. —
Och hon lade alla bördor på sig
och litade på Gudmunds vekhet. Men
på en natt hade han hårdnat som
kall-nadt järn, som runnit ur smältdegeln
och hårdnat i formen. Och han blef
hårdare för hvar dag som gick. Och
agget växte. Ju ödmjukare Helga
böjde sig, ju tyngre arbete bon lade på
sig, ju mörkare och otåligare blef han.
Byggde hon också gården på
gullstol-par öfver honom — gjordt kunde ej
göras ogjordt. Skulle Kårfinn någonsin
komma åter? Lefnaden var kort —
Gudmund kände tanken på det ändliga
lifvets korthet som en isande pust i
h j ärtat.
*
Helga frös på loftet i
sommarnätterna. Hon hade murat på Gudmunds
svaghet och vekhet och på sin egen
styrka och säkerhet — på den
blossande elden i sin oroliga blick. —
Dagligen såg hon Gudmund allt hårdare;
hans blod tycktes frysa till is under
hennes heta ögon. Längtan och åtrå
hade nu blifvit hennes lott. Höll hon
förr af Kårfinn, nu — när hon
knappast längre trodde att han brydde sig
om det — - älskade hon Gudmund.
Till-bakastött och slagen, hade hon blifvit
allt mjukare, kommit allt närmare.
Men sinnets uppskrufvade jämvikt
gled till slut, skratten och skämten med
Attle och Torgar blefvo allt färre.
Gudmunds bisterhet och mörka fåordighet
ville också bli hennes. Men hon måste
hålla modet uppe; nu gällde det inte
blott gård och ägodelar, nu gällde det
också Gudmunds kärlek
Kanske kunde hon rycka ett ljus
från himlen och lysa upp med, tänkte
hon en kväll på höstfallsidan, hon stod
ute på gården och matade gässen. De
voro femton nu — två blott då hon
kom. Som matmor kände hon sig
likväl, om hon än ej var husfru, och fast
Surts herre såg på henne som på en
trälkvinna.
Skulle hon ej kunna rycka ett ljus
från himlen och lysa upp hans ansikte
med, där han mörk och tigande gick
öfver gården. Alltid i samma slitna
blekta vadmal, samma kläder han
burit utan ombyte, sedan den kvällen
Kårfinn gick. Alla kläder hon och
gamla Agneta väft och sytt under
vintern hopades på hög i klädkammaren,
han rörde dem ej, gick lika i helg och
söcken. —
Helga stod midt ibland de
kack-lande gässen. Ansiktet hade blifvit
smalare, ögats eld djupare, mera
lågande. Skulle han kunna förmås .att se
på henne en enda gång ?
— — Ljuset som skulle lysa upp
hans ansikte! Trollformeln. —-
Hittills hade hon ej användt den. Nu
ville hon. —
— Kårfinn — Kårfinn — kommer
- — nog åter — till Andersmässan–––––
Hon kände blodets svidande brand
i örsnibbarna, pulsens hetsiga pickande
i tinningen. Orden hade rusat
öfver hennes tunga utan jämnvikt, hade
ramlat om hvarandra under hennes
hjärtas dunkande slag.
— Kårfinn. — Kårfinn. —
Gudmund tvärstannade. ögonen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:50:39 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1909/0538.html
