Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Nionde häftet
- Vintermörker. Af Maria Jouvin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bleka och blåa, hvassa som nålar,
borrade sig in i hennes ansikte. —
— Du nämner namn, som du borde
veta att tiga med. Hvad vet du —?
Ingenting.
— Gudmund. — ■ Gudmund —
mumlade hon sakta. Men han var
redan innanför dörren till fähuset; hon
hörde honom börja fodra och vattna.
Handen, som strödde ut hackelsen,
skälfde en smula, en fuktig imma
täckte ögat.
Så reste hon sig rakare än förut
och gick med stram rygg för att rifv,a
ned hö i foderhäckarna.
*
Kårfinn dref omkring i landet,
västerut. Han trifdes aldrig länge på
samma plats. Han var själfägande bonde
och tyckte ej om att tjäna dräng. Han
kom också in i Norge och såg där
i Gudbrandsdalen en kvinna, som så
starkt kom honom att minnas Helga,
att en gnagande hemlängtan satte
brodd i hans bröst och brände honom
som en brand. Dock stannade han
där den skumma hösten ooh förvintern,
men då den norske odalmannen ville
att han skulle äkta hans dotter, stod
han ej ut 1 ängre. och. när några
bönder i midvintern körde kolryssar öfver
fjällen, följde han med dem.
Hade vägen bort varit lång, snabbt
gick det hemåt. —
Var det en varsel?
Var det inte åter en tre heliga
konungars kväll som han stod i ett
dunkelt skogsbryn och i skymningen
spanade efter ljus från en liten grå igård
med halmtak där nere på slätten?
Han räknade skårorna i skidstafven
— veckorna, dagarna. — I ett huj satte
han nedför den lilla backsluttningen
ooh åkte öfver gärdet, så att snön yrde
och rök. Inte många minuter efter
sparkade han skidorna af sig utanför
stugan.
Han ville titta genom fönstret, men
i de snöfrusna rutornas fyrkant såg han
bara gult dansande eldskimmer öfver
rödgnistrande frostrosor.
Han lade örat till fönsterfogen, men
hörde intet.
Då sprang han in i förstugan, ref
upp dörren och stod i kammaren. —
Lämnade han dem i går?
Han kunde ha gjort det, det hela
var sådant som den kvällen han gick,
det föreföll som om inte ens elden
under kitteln varit släckt, — Gudmund
stirrande i tregrenljusets lågor, Helga
vid spiseln, med katten bredvid sig på
hällen, bindande elden under askan.
Ett orördt, kallnadt grötfat på bordet.
Ingen såg mot dörren — trodde väl
det var gårdsfolket.
— Guds fred här inne. —
Helga vände sig så tvärt, att
katten förskräckt hoppade upp på muren.
Gudmund reste sig så häftigt, att
bänken han satt på föll baköfver. Hans
ansikte var som skuret i trä, Helgas
skäl fvande och i uppror.
Med två långa steg var Gudmund
bredvid brodern, hans hand grep
efter Kårfinns med ett f.ast tag. —
— Du och jag — stammade han
— och ingen mellan oss. —
Helgas läppar darrade; hon
väntade. — —
—- Irigen emellan oss, upprepade
Gudmund med hög och skarp stämma.
Kårfinn kände broderns järnfasta
grepp om sin hand, såg in i hans magra,
förgrämda ansikte, såg långa månaders
ånger och skuldbörda. Han lade sin
hand på hans axel och mumlade vekt:
— Nej, nej, — ingen emellan oss.
Helga förstod. —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:50:39 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1909/0539.html
