Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Studier i stilens filosofi. Af Eugenia Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hvarken affektation eller falskt patos i hans
föredrag. Hans logik och stringens träffa
alltid, och hvar enda tankeutveckling
finner den skarpaste och mest pregnanta form.
Stundom får hans stämma en varmare
klang — en färg af indignation — och i
nästa ögonblick glider han in på en
träffande humoristisk kritik. — Hans åtbörder
äro få, han håller helst ena handen i
bordskanten, medan han lätt demonstrerar med
den andra. — — — — — Det är ingen
kall beräkning i hans vältalighet, han
adresserar aldrig sina ord till publiken. Inga
digressioner och inga utflykter pä de
bullrande känslornas område — blott en klar
och stark utformning.» Man skulle väl
knappast kunna tänka sig en mera
pregnant och på samma gång detaljeradt riktig
omskrifning af Spencers stilfilosofi!
Klarhet, ordning och koncishet, den »klara och
starka utformningen», omväxling i
framställningen — allt är här nämndtl
Fortsättningen — karaktäriseringen af en annan
salare — säger lika klart och tydligt, hvad
Spencer icke vill. »Han slungar ut ord,
som bullra mycket, men säga litet. Hans
logik är icke alltid säker. Han är de
ständiga upprepningarnas man. Han
vänder på fraserna, kastar om dem och
förfaller emellanåt till longörer, som komma
en att gäspa bakom händerna. — — —
— — Herr C. har ett stort fel som talare.
Han har så svårt att sluta. Han håller flera
gånger på att sätta sig, men så är det något
han har glömt. Och vidare går det, tills det
hela slutar med en kraftig appell och ett
starkt lysande oratoriskt fyrverkeri med
glans i uttrycket.» Just det »starkt
lysande fyrverkeriet», hvars ljus så snart
försvinner i mörkret, är hvad Spencer icke
önskar. Hvad han begär, är det klara,
stilla ljusskenet, som hjälper våra ögon att
se tydligt, ihärdigt och klart.
En fråga, som väl ligger hvar och en
nära, hvilken lyssnat till Spencers
stilfilosofi, är denna: Hvilka författare af dem vi
känna skulle då Spencer särskildt gilla och
hvilka ogilla? Ut på världslitteraturens
område våga vi oss väl då knappast. Ej
mången har rätt att säga sig känna dess
store andar. Måhända skulle vi också vid
en undersökning finna t. ex. en Goethes,
en Tegnérs stil alltför upphöjd och poetisk
för att jämföras med Spencers stilfilosofi,
som då skulle te sig liten och prosaisk
och erbjuda en alltför trång ram. Eller
skulle Fritiofs sagas och Fausts, första
delens, stilistiska förtjänster bestå blott i
klarhet och plastisk utformning, bildrikedom
och framställningens omväxling? Skulle vi
kanske ha rätt i ett dylikt påstående, om
vi tillade, att dessa egenskaper finnas där
i sin högsta fulländning? Nej, icke ens dä.
Men vi lämna, åtminstone tills vidare,
denna fråga och öfverlåta åt någon estetiker
att motivera vårt nej.
Snarare är då Lessings stil en full
motsvarighet till Spencers stilfilosofi. Hans
»Nathan» innehåller visserligen repliker,
som erbjuda läsaren en och annan
svårlöst gåta, men bokens i dess helhet mening
är dock klar och tydlig. Den är för
öfrigt framställd i hjältens, Nathans, hela
personlighet. Och Lessings öfriga skrifter
utmärka sig nog genom samma tankarnas
konsekvens och harmoni. Hans »hvarken
för mycket eller för. litet» stämmer väl
med Spencers principer. Och något
ut-öfver hvad dessa fordra erbjuder väl
knappast Lessing, såsom fallet ju ändå är med
de båda förut nämnda diktarna. Månne
icke hans stil är typiskt spencersk?
Den, som gjort närmare bekantskap
med Anatole France’s skrifter, finner
måhända detsamma vara förhållandet med
honom.
Det finnes emellertid en nutida svensk
författare, hvars stil förefaller mera typiskt
spencersk än någon af de föregåendes —
på samma gång, som den nog också har
företräden, som Spencer icke betonar
såsom tillhörande god stil. Hans
framställnings ordning, konsekvens, klarhet, den
skarpa markeringen och analyserande
skärpan skulle ej gifvit ens en Spencer något
öfrigt att önska. Författaren i fråga är —
Hjalmar Söderberg. Mot slutet af en af
sina böcker låter han hjälten fälla det
yttrandet om sitt föregående inre lif, att allt
utvecklat sig med naturnödvändighet och
psykologisk lagbundenhet. För en mindre
framstående stilist än Söderberg skulle detta
påstående vara mycket vågadt, ty mer än
en läsare skulle då med en axelryckning
kunna peka på än det ena ledet i
framställningen, än det andra och fråga: »Var
det en naturnödvändig utveckling? Se vi
där icke snarare ett språng än en
lagbundenhet?» Den läsare, som det vill, kan
naturligtvis ställa denna fråga också till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
