Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Otto Salomon och Nääs. Af Jeanna Oterdahl. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så mycket må vara sagdt om det
nu världsbekanta pedagogiska system,
hvars upphofsman Otto Salomon är.
Men därmed är ej allt sagdt om den
salomonska pedagogiken. Själfva
kärnan däri torde vara hans uppfattning af
hvad han kallar »läraregärningen» och
af lärarens personlighet.
Otto Salomon var född pedagog, och
känslan af att vara skapad till
uppfostrare genomsyrade hela hans väsen. Hos
de klassiska pedagogerna gick han med
tacksam ifver i skola och försummade
ej att i högsta möjliga mån göra sina
lärjungar förtrogna med Locke och
Rousseau, med Pestalozzi och Fröbel.
Bland samtida skolmän torde finnen Uno
Cygnæus, »den finska folkskolans fader»,
vara den, med hvilken han kände sig
närmast befryndad. Deras
verksamhetsfält sammanföllo också, ty det var främst
det egentliga folkets väl Otto Salomon
arbetade för.
Med en egen kärlek omfattade han
det lefnadskall han genom
förhållandenas makt och inre drifkraft kommit att
välja. Och när han yttrade sig om
lärarens uopgifter, var det med en rörande
ödmjuk och nästan religiös vördnad. I
själfva verket tar man nog ej miste, om
man hänför hans känsla för sitt
lifsar-bete till den djupa, på en gång
barnsliga och manliga religiositet, som låg på
bottnen af Otto Salomons personlighet.
En lärare är för honom i främsta
rummet en Guds tjänare. På hans
personlighet beror i grunden uppfostrans
resultat: den största vikten ligger därför
långt ifrån på de kunskaper han äger eller
de färdigheter han inhämtat, utan på
hvad han är. Hans uppgift är ej främst
att undervisa utan att uppfostra genom
att i arbetet sätta in all sin kraft, allt
sitt egnaste och mest personliga. Alla
systemer varda värdelösa, hur genialt
uttänkta de än må vara, om det ej bak-
om systemet står en människa, som rätt
fattar sin »läraregärning». »Stor är den
och hög, så hög, att den blott med
ödmjukt sinne kan uppfattas och utöfvas.»
På enahanda sätt förhåller det sig
med alla yttre anordningar i skolans
tjänst, lokal, material och dylikt. Allt
blir försvinnande obetydligt gent emot
den personliga insats, som läraren,
»skolans själ», har att göra i skollifvet.
I Otto Salomons egen pedagogiska
verksamhet som seminarieföreståndare
blef naturligt nog danandet af bättre
människor ett af de viktigaste målen.
Själf tvekade han aldrig att rikt och
oförbehållsamt gifva. Kort var den tid
han hade på sig, blott sex flyktiga
veckor, stundom mindre; men ändå torde
ingen ha lämnat Nääs utan att medföra
ett varaktigt minne af hans varma och
rika väsen, ett minne, som säkerligen i
många fall burit frukter af just den art
han själf önskade. »Min innerliga
önskan är, att Ni gå härifrån som bättre
människor och därför äfven som bättre
lärare!»
Det var en egenskap som för Otto
Salomon gällde mer än alla andra, som,
menade han, där den blott fanns, kunde
öfverskyla en myckenhet af brister. Det
var kärleken. »Om jag talade med
människors och änglars tunga», utbrister
han, »och hade icke kärleken, så vore
jag en ljudande malm och en klingande
bjällra.» Och hvilka skulle tarfva
kärleken bättre än de som valt arbetet att
lefva bland barnen för att göra dem till
människor. »Kärleken är den mest
väsentliga af alla läraregåfvor.»
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
