Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Sfinxen. En saga. Af Hugo Gyllander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SFINXEN
EN SAGA
Af HUGO GYLLANDER
var en gång en sfinx, som
g och solade sig i
öken-nden. Den var lik andra
inxer, ett väldigt stenbeläte
med ett lejons kropp och en kvinnas
bröst och hufvud. Men på sockeln stod
ristad följande inskrift i uråldriga
bok-stafstecken:
»Kom till mig, så finner du sanningen.»
Karavaner drogo stundom förbi och
slogo läger i närheten af sfinxen. Eldar
tändes, mat tillreddes, och de halfvilda
männen sträckte sedan makligt ut sig
under tältdukarna . och läto för några
timmar lifvet tomt fly bort med
ökenvinden. Men först underläto de aldrig
att kasta sig på knä för kolossen och
anbefalla sig i dess skydd. Ty de togo
den för ett mäktigt gudaväsen.
Om inskriften bekymrade de sig icke.
Men stundom, fastän sällan, kunde det
hända, att i karavanen fanns en lärd slaf,
en främling fjärran från. Och medan
barbarerna sofvo, satt han och stafvade hop
orden. Han granskade sfinxen från alla
sidor och ristade in hennes bild i minnet.
Hvem hade väl huggit bilden ur
stenen? Hvem hade fört den ut i öknen?
Hvad betydde dess stela blick och kalla
leende? Och hvad låg bakom den korta,
förmätna inskriften?
Sanningen? Ordet svällde i den lärde
slafvens själ ut till en lång äfventyrlig
fabel, som han föresatte sig att berätta
därhemma för sina vänner, om han någon
gång blefve fri.
Ar gingo, städer och välden sjönko
i grus, men sfinxen låg fortfarande och
stirrade ut öfver sanden med sina tomma
ögon.
Aren blefvo århundraden. Allting
flöt och växlade, endast öknen och sfinxen
voro desamma. Karavaner drogo
fortfarande förbi, men människorna tycktes
ha ändrat sinnen. De föreföllo ej längre
så vilda och knäböjde ej mer för belätet.
Äfven nu förde karavanerna stundom
med sig män och kvinnor fjärran från,
främlingar. Men de kommo ej mer som
slafvar, utan som mäktiga, vördade
personer, ridande på kameler och åsnor, i
egendomliga dräkter, aldrig förr sedda i öknen.
Det var besynnerliga, bleka skepnader,
somliga för feta, andra för magra, men
alla mycket olika de människor, sfinxen
skådat i århundraden. De stodo aldrig
länge på samma ställe utan tycktes jagade
rundt och rundt af någon inre oro. Ur
detta sällskap af främlingar brukade en
man, lärdare än de andra, underligare än
de andra, vanligen med glas för ögonen,
stiga fram, peka med käppen mot ko
lossens näsa och säga:
»Ja, här ha vi alltså den berömda
sfinxen!»
Främlingarna gingo omkring stoden,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
