Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Ur bokmarknaden - Af Robinson - Af John Kruse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för. Ingen går emellertid åt på eller far
illa af detta klarögda, grannlaga leende,
som vi i Ernst Ahlgrens dikt blifvit vanda
att möta öfverallt. Nota bene på ett enda
undantag när. Hvar helst styckets hela
innebörd är tragisk — ett mera sällspordt
fall i hennes böcker, men som ju någon
gång förekommer, exempelvis i Den
berg-tagna och Förbrytarblod —, där bjuder
författaren sin umgängessamma humor tiga
och låter det förtärande allvarets stämma
ensam tala.
Men att en betydande människa — när
så tillvarons imperativ kräfver — kan vara
fullständigt allvarsam, det är långt ifrån
det samma som ett tecken till oförmåga
att af hela sitt oförbehållsamma, tacksamma
jag le igen, nästa gång lifvet åter biktar
för henne någon af sina positiva,
evighets-befryndade möjligheter.
Det är endast konventionalismens narrar
eller halfmänniskor som hvarken någonsin
kunna helt le eller helt förstummas af
allvaret.
* #
Och här vill jag sluta mitt ytterst
ofullbordade fragment om vår stora olyckliga
och likvisst i andlig bemärkelse icke
öfver-vägande olyckliga landsmaninna. Ty hon
var en af de jämförelsevis få som ville
helt, kände helt, arbetade helt eller absolut
ärligt; en af dem Goethe antyder med de
starka orden:
Alles geben die Götter, die unendlichen
Ihren Lieblingen ganz,
Alle Leiden die unendlichen,
Alle Freuden die unendlichen
Ganz.
Robinson.
Carl G. Laurin: Skämtbilden och dess historia i
konsten. Stockholm, P. A. Norstedt & Söner.
Den nya bok, som den produktive och
uppburne konstskriftställaren efter åtskilliga
års arbete fått färdig i fjol, är ett digert
men lätthandterligt band på öfver 600
sidor. Redan det yttre är synnerligen
lockande genom den fast otroliga mängd af på
en gång lustiga och konstnärliga teckningar,
däribland somliga utmärkt återgifna i
färger, som pryda bokens sidor. Och fördjupar
man sig i innehållet, blir man icke besviken.
Det är verkligen en både roande och
instruktiv bok och en som därtill har den
stora förtjänsten att bli roligare och bättre,
ju mer man kommer in i densamma. De
första hundra sidorna, hvilka utgöra en kort
och mera flyktig öfverblick öfver den
konstnärliga karrikatyren från Egypten och
antiken ända fram till slutet af 1700-talet,.
halkar man jämförelsevis ointresserad öfver,
ehuru Laurins kända förmåga att ur sina
källor leta fram karakteristiska drag ej heller
här förnekar sig. Det är i denna inledning
egentligen endast Hogarth som behandlas
med något större utförlighet, och den
ka-raktäristik som på några få sidor gifves af
denne på en gång drastiske, råbarkade och
pedantiske skämtare är förträfflig i sin art,
bl. a. framhäfvande hvad som ännu stundom
glömmes, att Hogarth var en verklig målare
och som sådan större än som
kopparstic-kare.
Men hela 1800-talet och de få åren af
vårt nuvarande århundrade behandlas på
bokens öfriga 500 sidor, och dess
tyngdpunkt ligger också här, d. v. s. i
framställningen af den moderna tiden, ty med
1800-talet kan denna väl sägas börja. En
rad små raska liffulla monografier öfver de
europeiska ländernas berömda
skämttecknare, börjande med engelsmännen Gillray
och Rowlandson, hvilka ännu delvis tillhöra
1700-talet, och slutande med vår egen
Engström, aflösa hvarandra, och äfven
de stora berömda skämttidningarna, såsom
Le Charivari, Punch, Fliegende Blätter,
Simplicissimus, Strix m. fl., få sina egna
rätt utförliga och mycket träffande
karak-täristiker. Hvad som förlänar denna
framställning ett särskildt värde är att
författaren genom personliga hänvändelser till flera,
af nutidens berömda karrikatyrister, såsom
t. ex. Oberländer, Forain, Steinlen, att icke
tala om Engström, som säkerligen torde
höra till författarens egen vänkrets, fatt ett
rent personhistoriskt förstahands material att
lägga till sina egna fullt direkta och
intima studier af de europeiska
skämttidningarnas många årgångar. Ja, då han i ett
litet kapitel sticker emellan med Japans
märkliga men för en europé lindrigt sagdt
svårförståeliga karikatyrkonst, har han
äfven här genom personlig bekantskap med en
japan, som kände den 1892 döde
konstnären Joshitoshi, fått öfver några af den-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
