Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Calvin. Föredrag vid Religionsvetenskapliga sällskapets i Stockholm högtidssammankomst den 21 september 1909. Af Harald Hjärne. Med 8 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kyrkliga organisationsformer ha, med
all sin fasthet i ledande grundsatser,
varit tillräckligt elastiska för att gifva
förebilder för många olika
statsförfattningar i både Gamla och Nya världen.
Men frän calvinismen härstammar icke
folksuveränitetens lära, söm tvärtom
strider mot dess kyrkliga åskådning. Där
denna lära, som ytterst leder sina anor
från den hedniska antikens sofistik,
vunnit insteg, där har den snarare verkat
upplösande på den verkliga
själfsty-relsen genom borttagandet af
ansvars-förpliktelsen och dess ersättning af
majoritetens godtycke. Men äfven där den
principiella uppfattningen sålunda blifvit
ombytt, ha dock ofta traditionerna från
calvinismens uppfostran varit så sega
och starka, att de hindrat
folksuveränitetens och majoritetsväldets
konsekvenser att göra sig fullt gällande till att
undanskymma känslan af samhällsansvaret.
Från calvinismen härstammar äfven
å andra sidan den manligare
uppfattningen af förpliktelsen till kyrkans och
religionens försvar emot en förtryckande
öf-verhet eller öfvermakt. För den äkta
lutheranismen är det en kristens plikt attutan
motstånd tåla lidande från öfverhetens
sida, äfven i utöfningen af sin tro. Också
Calvin har förmanat sina lärjungar att
underkasta sig martyrernas lott, men
han har dock funnit en utväg, att
förebygga martyriet, när någon utsikt till
själfhjälp förefinnes. Öfverheten måste
ju vara en kristlig öfverhet; men den
okristlige förföljaren förverkar sin rätt
af Gud såsom verklig öfverhet och
förvandlas till en Guds fiende, som den
kristne äger att afvärja för sin tros skull.
Denna uppfattning, som genomträngde
de calvinistiska härskarorna, har gjort
dem till protestantismens räddare och
tillika bevarat deras kyrkor från att
nedsjunka i vekligt känslosvärmeri. Där
en sådan kraftigare anda framträder
inom andra protestantismens områden, där
kunna äfven calvinistiska impulser
spåras i en eller annan form, såsom i Sverige
under Karl IX och Gustaf Adolf.
Calvin och calvinismen kunna
däremot icke sägas ha medvetet främjat
religionsfrihetens, den kristliga eller
okristliga toleransens sak. Fördragsamheten
är för nära befryndad med liknöjdheten
för att rätt kunna trifvas tillsammans
med den allvarliga öfvertygelsens kamp
för tillvaron. Men väl har toleransen
småningom blifvit framtvungen genom
de stridande kyrkornas kraftmätning, och
sedan åtminstone inom vissa områden ett
slags jämviktsläge blifvit uppnådt, har
den lugnare och tryggare eftertanken
i förening med forskningens och
kulturens framsteg varit i stånd att utstaka
ännu rymlingare gränser för samlifvet
emellan de särskilda kyrkorna,
trospar-tierna eller otrospartierna och inom dem
alla hvar för sig. Det vore orättvist och
ohistoriskt att af det förflutnas kämpar
kräfva ett fördragsamhetens frisinne,
som för dem skulle ha inneburit ett
själfmord eller till och med förräderi
mot egen sak. Hur högt än
upplysningen månde stiga, blir ju i alla fall
toleransen inom hvilket område som helst
ett relativt och föränderligt begrepp.
Skall det mänskliga samhällslifvet
öfver-hufvud äga bestånd, kommer det alltid
att finnas ganska mycket, som på inga
villkor kan eller får tolereras.
Hvad man än må tänka om Calvins
obarmhärtighet mot den snillrike
Ser-vetus, kan det dock aldrig förnekas, att
världens nutida kultur och frihet stå i
en outplånlig skuld till reformatorn och
teokraten i Geneve.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
