Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Konungens skämt. Efter Rudyard Kipling. Öfversättning af Hugo Gyllander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hans far var en pratsjuk gammal tok,
hans mor sprang med skvaller i hvarje
krok.
Och pilten bråddes på mor och far:
han lösmynthetens förbannelse bar —
därtill litet vriden — han söker lof
och ära vinna vid Kabuls hof.
Och i det hoppet han drager så
mot norr, där de grå bataljonerna stå.
— Där var väl också jag, min vän,
men jag blundade, teg — och lefver än! —
Han lyssnar och fångar, begärligt het,
hvart rykte — »så sägs det» och »det
man vet» —
sagors och sägners tomma svall
om grårockens anmarsch och Söderns
fall.
Jag ock har hört dem — så snart de
flytt,
de spira, som vårens gräs, på nytt.
Andlös, öfvergifven af Gud,
mot hemmet ilar Wali med bud —
in i Kabul — i sittande råd
till kungen fram han störtar bråd
och mäler ifrigt om allt han hört,
om hotfull varning, som ryktet fört.
Då log Gholam Hyder, den röde, mildt
som en moder ler mot jollrande pilt.
Men skaran omkring höll inne sitt skratt,
ty konungens panna var mörk som natt.
Illa det är att störta bråd
med tal om krig in i sittande råd! —
Sig kungen reste, med lugn i blick,
till ett persikoträd vid muren han gick.
»Din ifver, yngling, förtjänar pris»,
han sade, »Stor är din själ och vis.
Ryssen är öfver oss, sade du ju?
Så bida honom från trädet, du!
Spana med nit! Du är stark och ung.
Förvisso, din vakt blir icke tung.
Ryssen är öfver oss, var det ej så?
Deras förpost nog syns om en timme då.
Bida och speja! När du den ser,
så ropa till mina män hit ner.»
Vän af min själ, är det vist och rätt
att träda med varning till furstars ätt?
Där ställdes vakt, att han ej måtte fly,
ett tjog bajonetter vändes mot sky.
Och persikoblommen föll som snö,
när han skälfde i trädet af fruktan att dö.
Med hjälp frän höjden han länge led —
till den sjunde dagen mot ödet han stred.
Omsider förståndet från själen vek,
och han klättrade kring som en apa och
skrek.
Så sjönk han ihop och hängde slapp
och pipande ned, som en läderlapp,
tills sömnen hans sista krafter tog,
och han föll på spetsarne ned och dog.
Du mitt hjärtas hjärta, är det väl rätt
att träda med varning till furstars ätt?
Vi känna himmel och helvete väl,
men ingen har pejlat en konungs själ.
Hvem vet, när grårocken rycker an?
I mörkret ju allting grått man fann —
Men störst af tingen på lifvets stig
äro dessa tvenne: Kärlek och Krig. —
Och då krigets väg är förborgad än,
så talom om kärlek, mitt hjärtas vän.»
HUGO GYLLANDER.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
