Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Mulai Hafids långa arm. Afg Mari Mihi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De mäktiga kaiderna kunna ibland
få vänta ett halfår pä företräde, men
denne svultne vaxhandlare från Ait-Yossi
fördes genast af tvenne svarta
moualin-el-oudhon in i segerpaviljongen Konbbet
en-Nazr, sultanens arbetsrum, dit en
korridor leder från det inre palatset.
Där stod Emir-el-moumeniti!
Mannen från bergen såg ingenting
annat framför sig än den hvita gestalten
och de oproportionerligt stora, forskande,
klarbruna ögonen. Och uppgifven af
trötthet, öfverväldigad af medvetandet
att stå inför De troendes behärskare,
sjönk denne ringa bärare af ett märkligt
budskap ned på golfvets mattbelagda
mosaikplattor, hvislcande sitt: Allah i
barek fanir Sidt!
Mulai Hafid gjorde ett tecken åt
honom att tala. Och på sin berberdialekt
började han nu att berätta om den
hemlighetsfulla gästen de hyste därborta i
byn i Beni M’Tir.
När han slutat, vinkade sultanen
honom till sig. Mannen tvekade, blef
likblek och säg sig osäkert omkring. Hela
tiden hade han hoppats på detta, som
nu väntade honom. Men han tyckte sig
icke kunna uthärda den glans, som
strålade från Den helige, inkarnationen af
allt det, som står Profeten närmast i
detta gammalislamismens rike.
Hofmännen höllo sig på aktningsfullt
afstånd, medan den lille svarthårige
ber-bern, arm och trasig och smutsig,
stapplade fram, för att ånyo, stönande och
skakande och snyftande, digna ned. Ett
ögonblick lades på hans axel den hårda,
seniga handen med silfverringen. Och
hans hjärta klappade vildt, då han hörde
några ord mumlas fram. Ett
namnlöst jubel, en känsla af vanvettig
stolthet fyllde hans själ. Ty nu hade den
högste sjeriffen gifvit honom sin
välsignelse, skänkt honom den stora
bara-kan . . .
Och då han kom ut igen från
Koub-bet en-Nasr, trängdes man omkring
honom för att vidröra denne man, på
hvilken sultanens hand hvilat. —
I största hast uppsattes nu skrifvelser
till Beni. M’Tir, Beni M’Gild, Ait-Yossi
och andra. Och före dagbräckningen
red en stark rytteriafdelning i sporrstreck
ut genom Bab es-Segma. Då man
omringat den by, där Kittani ännu vistades,
uppmanade denne sitt folk till motstånd.
Dock, den en gång allsvåldige
höfding-ens sista befallning blef icke åtlydd. I
häpenheten att se sig omgifna af
mak-hzens folk föllo hans män till föga. Och
på aftonen leddes den olycklige
konspiratören, med rep om halsen, till Dar
el-makhzen.
Sultanen utfor hårdt, obevekligt hårdt,
emot sin forne vän, bittert tadlande
honom för den förrädiska brefväxling han
fört med Hadj Brahim es-Soussi i
Tanger. Sedan lät han ge honom etthundra
slag med grofva rep och kastade honom
i fängelse.
— Och huru gick det med mannen från
Ait-Yossi? sporde jag min sagesman.
— Nä, han säljer inte vax längre,
utan han är tagen i makhzens tjänst —
men Kittani har många anhängare i det
tysta, och jag ville inte för tusen
met-kals vara i den mannens kläder. — —
Det hade emellertid blifvit tämligen
sent, innan han slutat sin berättelse, och
litet hvar hade gått till ro i nzala Oudaia.
Men regnet öste ned lika frikostigt, och
natten stod lika stjärnlöst mörk, då jag
knöt upp tältingången och önskade mina
två gäster en god sömn.
* *
Vi måste göra ett litet hopp i
händelsernas gång, för att tälja den
märklige Kittanis saga till slut, hans sista
öden. —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
