Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Helena Nybloms diktning. Af Kerstin Hård af Segerstad. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HELENE ROED. DET TIDIGASTE
PORTRÄTTET. Daguerrotypi.
görande krafter, förnummen så starkt, att
den synes tolka de i mörker fängslade
nordlandens jubel mot solens återvändande.
En omedveten solkult, samlad till slutlig
högtid i midsommarnatten, hvarefter den
stora förgängelsen. En solkult, men utan
tanke på de af solen mognade frukterna —
hösten är förintelse, fastän stundom härligt
hög och klar — och än mindre med
längtan efter att försjunka i sommarens af
narkotiska dofter fyllda trädgård och njuta en
vegetativ samhörighet med jordens frukt
och dess blomster. Intet af kvalm och
dåsig ro. Är sommardagen tryckande,
stiger åskmolnet upp; efter midsommaren
kastas dess kransar. Dikterna äro vårens,
de sprängande krafternas, brusets, viddernas,
friskhetens, de ljusa färgernas, blomstringens
i dess första doftlätta skede. Redan i dem
synes det, där det rullande solåret skildras
och årstidernas växling:
Sönderslaa Isens Dække,
Ud sine Vinger strække,
Myldre i Blomstervrimmel,
Juble i . Fuglesang,
Kæmpe og aldrig vinde,
Visne, dö og forsvinde,
Dækkes af kolde Snefog,
— Saadan er Aarcts Gang.
En ständig längtan är våren. Då »den
dræbende Vintersne», »et livlöst, isnende
Öde», ligger rundt om, då fjärran och när
intet ljud förnimmes, blott »en enkelt
skjæl-vende Stjerne» står »blandt flygtende Skyer»,
då stirrar man in i härden: »Ak, naar den
kommer, den frelsende Tid, en Gang»! Starka
tankar skapa väl vinterdagarna, men föga
mäkta de mot hvad våren mäktar. Hvad
är all deras sanning mot vårens förräderi:
Kom, Elskede, og tag mig,
Bedrag mig, ja, bedrag mig,
Som du med Tryllekunster
Saa tidt bedrog mig för.
Med hvilket jubel följes ej hvarje
vårtecken! Solstrålarna söka sig in bland
kalla klyftor, glädjerysningar ila genom
lunderna, luften darrar, fönstret slås upp
mot det kyliga, soliga. Det är april. Ej
med ord som Karlfeldts. Men dock april:
Er det Vintrens sidste Sne,
Er det Vaarens Blomster hvide,
Der om Skovens Stene glide
Og i lyse Dynger le?
Styrted Kuldens Rige sammen?
Er det Vaarens förste Stammen?
Er det Blomster eller Sne?
Segerslaget öfver vintern är det största,
men alltjämt ila dikterna i utvecklingens
spår. Det lyser, doftar, flammar, luften
fylles af lärkors och bofinkars sång, och
slutligen står man inför midsommarens
apoteos, genomlefver med naturen de
timmar, som i sig innesluta dess fullaste lycka.
Dikterna äro vårens. Därför är intet
bevis af nöden. Och dock äger det
intresse att öppna en af de
berättelsesamlingar, som föregingo dem, och där varsna
huru djupt och oupplösligt vårlängtan är
förbunden med diktarinnans väsen. Ej
blott en tillfällighet, något vida mer. Ty
öfverallt i dem finner man prosadikter
om våren och därtill ett landskapets
vårliga tycke. Vidder af omätlig friskhet,
lätta färger. Ett haf, skinande hvitt, i
opalfärgadt, dimaktigt ljus smältande
samman med himmeln, bergssluttningar med
silfrade snötoppar längst bort. Ett
ständigt skiftande, en ständig rörelse. En
himmel, oupphörligt växlande, med nejder
lika underbara som jordens, en ridt genom
skog som doftar efter regnet, med
morgonbris krusande sjön och jagande de hvita
molnen i flykt. Rök som stiger, dimma
som skingras, solsken eller månsken i en
skog. »Strålarna falla på hundra olika sätt,
än genom löfvet, än öfver stammarna,
växlande hvar minut, då bladen röra sig.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
