Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Helena Nybloms diktning. Af Kerstin Hård af Segerstad. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
snart at stige og for snart at dykke». Så
snabbt följa stämningarna hvarann, att den
ena stundom ej kan skiljas från den andra.
Nyss förnimmelsen af att stå midt i en värld
af härligheter och blott behöfva sträcka ut
handen för att äga allt. Midsommarens
jubel: en dans som trådes i purpursiden och
pärlor bland nybundna kransar. Så
plötsligt ungdomens oförklarliga ångest, tanken
på de afundsamma makter, hvilka dölja
sig bakom framtidens år:
Jeg frygter Jer, I Livets Magter,
Som lure paa et Hjertes Fred
Jeg vilde dække mine Druer
For eders vilde Hagelregn;
Jeg vilde kalde mine Duer
I Sikkerhed bag dobbelt Hægn.
HELENE ROED.
Helena Nyblom. Hvarför? Emedan
hennes personlighet är vårens. — Detta är det
andra att lägga märke till och som helt
förklarar hvad i första hand kom. -— Liksom
den enskilda vårdikten anger en vårlig
själsstämning, ja ofta äger tvenne hälfter, den
yttre företeelsen, den inre tillämpningen,
så spränger under dessa vårdikter det
vårliga temperamentet. Mest jublande
måhända i denna dikt:
Se kun paa mig dybt og længe!
Du vil aldrig, aldrig naa
Til det skjulte Dyb at trænge,
Hvor mit Væsens Bölger gaa.
Hold mig fast! Du veed, man tvinger,
Vildhet selv ved Kraftens Ild.
Ak, min Ven, men jeg har Vinger,
Og jeg flyver, hvor jeg vil.
Läs därtill ur »Blomstervisa» raderna:
Slet Ingen, Ingen vælger jeg.
Ak jeg har Sands för Alles Giands.
Och hör hur »Angst og Tröst
sælsomt i Vexlinger jage hinanden», hur
känslan sväfvar likt »en ensom Maage» »for
Men kommer sorgen, mötes den med
frimodigt trots:
Hvis Sorgerne vil trænge sig
Som Stene paa din Sti,
Da gjælder det at sprænge sig
En anden Vej forbi,
Slip aldrig Smerten tyngende
Ind i dit unge Blod,
Nej, træd den, tramp den syngende
I Stövet for din Fod!
Det är samma jublande visdom som i
den gamla sången »Alla mina sorger dem
träder jag under min sko», hvilken
dansande sjöngs af en 1600-tals ungmö, som
satte sitt gäckeri mot ödets. Det är
ungdomens stolta frihets- och kraftkänsla, som
Helena Nybloms dikter ofta tolka. Ju större
hinder den brusande floden möter: »Des
stoltere det Spring, den gör derover».
Det finnes intet hinder. Alltjämt öppna
sig fria, nya rymder mot det okända och
lyckan. Du kan tycka dig inklämd, för
klämd, och plötsligt vid en krökning af
vägen rullas en underbar utsikt upp för
dina blickar. En färd allenast kommer
aldrig åter, den då du första gången styrde
ut från hemmet »med Opspil og med Sang»,
ty förtrollad låg då stranden bortom
horisonten.
Den vårliga personlighet, som är
Helena Nybloms, i hennes första
diktsamlingar, är en förening af värmevågor och af
svalka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
