Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Helena Nybloms diktning. Af Kerstin Hård af Segerstad. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Där finnes ungdomlig godhet, ungdomlig
kärlek. Ej många dikter skildra kärleken —
»en Blomst, der svömmer bestandigt foran
Baaden, et Elvesyn, der svinder bag
Skovens dunkle Grene». — Men ej sällan
öf-verraskas den, stark och vårligt ljus.
På samma gång är där svalka. Mellan
tvillingstjärnorna på det mäktiga hvalfvet
ligga otaliga mil; himlaklot ila dem
emellan. Personligheten låter ej fånga sig, allra
minst den konstnärliga. Och då rösten
därinne manar dig, måste du bort, trogen i
första hand dig själf.
I jämnhöjd med det vårliga stiger
från dikterna ännu ett. Musiken är i
dem ej blott en sida af vårens lif, en
lärkas eller bofinks drill, källans, forsens,
hafvets sång, vindens sus, molnens flykt.
Den väfver sig genom allt, höjer sig ur
allt. Midsommardansen är en underbar
rytm med full, brusande orkester. Den
älskades mandolin ger i »Karnaval» hjärtat
dess rätta takt. Dikten »Venezias»
stämning ligger i en okänds sång öfver
mån-glänsande vatten.
Men instrument äro icke nödvändiga. Det
är nog att någon nalkas med jublande fjät
för att det i fjärran skall ljuda en
böljande dansmusik. Hvart lifvande ord är
en stridssignal, som flyttar sig från höjd
till höjd och klingar klart mot luften.
Allt är sång. Hvarje inre rörelse är
en rytm. Hvart hjärta har sin melodi.
Bland tusende, som strömma inpå dig,
känner du igen den, som ger uttryck åt ditt
innersta.
Ett ögonblick blir till ett fullt ackord.
Hela lifvet är ett tonverk, »et sælsomt
Stykke, værdt at lytte til»*
Hur väl förstår ej hon att »lyssna», som
kunnat säga så! För henne gungar äfven den
stilla luften i rytmer, hon hör darrningen af
solens stråle, och som en fyllig ton
förnimmer hon dess fall i bäckens vågor. —
Hvad under då att hennes dikter äro idel
toner. Man märker hur musiken varit det
som tvungit dem fram, hur melodierna
pockande ljudit för hennes öra, rimmen
lockat på hvarann. En dikt har blifvit
tarantella, en annan symfoni. Hon fattar
själf sina dikters själ som musik:
— — — Noget dog der bor
I Sjælen dybest inde — uforklarligt
’imf’
HELENE ROED. BYST AF Ii. V. BISSEN.
I glyptoteket i Köpenhamn.
Det flygter som en Maanestraale snarligt,
Som Bolgen glider det ud af din Haand,
Og man maa. fange det, som Fugle, varligt.
I Rythmer paa din Læbe kun det bæver,
Svært at beskrive, som et Smil, et Blik.
Det Sprog, det for sin’ fulde Tolkning kræver,
Er Poesiens Toner — er Musik.
Vår och musik. Hvad som synes strida
mot våren, förklarar musiken. Det är i
den stora harmoniens namn diktarinnan
ålägger en konstnär laglydnad, och
passionen — skildrad i ett par dikter —
äger dock något öfverväldigande
musikaliskt. Blott inför det musikberöfvade, fel,
brott, ryggar hon tillbaka. Hon förskräckes,
då det hvardagsgrå närmar sig och de
grymma realiteterna. Mästerligt återger
exempelvis dikten »Spögeri» förlusten af
ungdomens trygghet.
Att få ögonen öppnade, är icke det
ett syndafall? Det synes som om något
dylikt föresväfvat Helena Nyblom i hennes
följande båda arbeten »Dikt och
verklighet» och »Digte». En berättelse i den
förra, »Musik», säger mycket om hennes nya
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
