Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Richard Strauss. Monografisk skiss. Af Andreas Hallén. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i rymligt afstånd bakom h vartannat;
kort-fattadt, hastigt fixerade ljuseffekter.
Öfverförd på tonkonsten
karakteriserar denna neoimpressionism den
modernaste musikens obenägenhet för logisk
ordning eller enskildheternas sammansmältande
till ett organiskt helt med tydliga
grupperingar, såsom dessa mest exakt kunna
iakttagas t. ex. i fugan, den äldre sonaten,
symfonien och äfven i den s. k.
programmusikens första skede. I stället härför
fixeras en följd af stämningsbilder, hvilka
ej behöfva sinsemellan äga något direkt
sammanhang eller idéförbindelse, utan
endast afse en ständig stegring af det
sinnliga medelst öfverraskande, mestadels
disharmoniska ackordföljder, sökta
klangnyanser i skarpa kontraster af sällsynt
afstäm-da färgskiftningar, allt med ett afsiktligt
åsidosättande af det melodiska och de
mo-tiviskt klara linierna. Alltså, liksom i
måleriet, ett framhäfvande af det absolut
måleriska på bekostnad af det plastiskt
lineara.
Detta totala åsidosättande af det
melodiska och rytmiska men i stället
fram-häfvandet af ackordsammansättningen har
skapat denna nya klangfärgernas kult, för
hvilken den moderna orkestern är
uttrycksmedlet par préférence. Denna moderna
orkesterapparat har numera tagit de
oerhördaste dimensioner. Man förebrådde på sin
tid Wagner och Berlioz att de genom
användande af alltför stark orkestrering mera
förorsakade buller och oväsen än musik.
Dock har Wagner endast i sin
Nibelungen-cykel användt några tenortubor såsom
nyhetsmaterial utöfver hvad hans föregångare
redan begagnat sig af, och dessutom bör
bemärkas att förenämnda dramcykel till en
början endast var afsedd för festspelen i
Bayreuth i härför särskildt byggd teater
med försänkt orkester, hvarigenom styrkan
högst betydligt dämpas och idealiseras.
Den förnämsta representanten för den
nyaste tonkonsten, den må kallas
musikalisk secession, neoimpressionism eller
klangfärgernas kult, är utan tvifvel i Tyskland
— Richard Strauss.
Hans födelseår är 1864, och han står
således nu i sin fulla mannakrafts
blomstring. Hans fader var en mycket god
vald-hornist vid hotkapellet i Mtinchen och hans
nu så mycket beryktade son kallades redan
som studiosus musices för Richard II, med
hänsyn till de stora förhoppningar som
släkt och vänner ställde på hans tidigt
visade eminenta musikaliska begåfning. Han
gjorde sig redan 1881 bemärkt genom en
stråkkvartett, en symfoni, violinkoncert och
flera andra kompositioner med klassisk
läggning. Snart ändrade han färg och
begynte skrifva symfoniska dikter ä la Liszt,
och från denna period datera sig hans
Från Italien, Död och förklaring, Don
Juan och Till Eulenspiegel, hvilka alla stå
hvad formbildning beträffar i Liszt’s och
själfva uppfinningen i Wagners tecken. I
sina härpå följande tondikter, såsom
Zara-thustra, Don Quixote, Heldenleben och
Sin-fonia domestica lösgör han sig från alla
gamla former och går egna vägar. De
olika bilderna följa här nästan
potpourri-artadt på hvarandra och förlora, genom sin
mångfald och trots den pedantiskt noggranna
programmatiska utläggningen, sitt egentliga
sammanhang med grundidéen, samt verka
därjämte genom sin alltigenom
reflekterande karaktär och talträngda längd både
obegripliga och ytterst tröttande. Så intressant
det än kan vara för fackmannen att följa
dessa öfverraskande tonkombinationer och
nya klangeffekter, så får man dock det
beklämmande intrycket att dessa
kompositioner ej gå från hjärtat till hufvudet utan
snarare från hufvudet till sinnena. Dessa
iakttagelser blifva ännu tydligare i hans
tondramer Feuersnoth, Salome och Elektra,
hvilka alla äro enaktare och taga
oafbru-tet i närmare två timmars tid åhörarens
uppmärksamhet och tålamod i anspråk. I
Feuersnoth, som för några år sedan
uppfördes i Dresden, förekomma anstötligheter,
hvilka man trodde borde vara förvisade
till de sämre varietéernå eller studentspexens
mera intima område. Eller hur kan man
på annat vis bedöma ett stycke, hvari
förekommer en scen utanför fönstret till en
boning där en älskogsakt äger rum medan
kören sjunger utanför: Das Mädel muss
verlieren sein Lirumlarumlei! Sollen wir
verrecken, hols die Pest, weil sich ein
Mädel nicht lirumlarum lässt!» Man må nu
säga hvad man vill om lämpligheten att på
scenen besjunga dylika erotiska
tilldragelser, men de äro åtminstone mera
mänskliga än prinsessan Salomes perversa
kärleksscen framför en likdel.
Strauss nyaste sensation Elektra har nu
börjat sin rundgång kring Europas scener,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
