Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Richard Strauss. Monografisk skiss. Af Andreas Hallén. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
men nyfikenheten tyckes betydligt hafva
lagt sig, och det är kanske endast en
tidsfråga när dessa treaktare bli lagda ad
acta.
Denna nya Elektra är en omdiktning
af Hugo von Hofmansthai efter Sophokles’
gamla ödestragedi, dock med uteslutande
af körens förmedlande uppträdande i det
grekiska originalet. Hofmansthai har
ytterligare skärpt den hatfulla viljeriktningen
hos dessa blodtörstiga människor, hvilka
utan af brott skria om hämnd och mord.
Har man mod att offra två kvällar efter
hvarandra på att åhöra Salome och
Elektra, så skulle jag vara frestad att afgjordt
föredraga den lastfulla orientaliska
prinsessan framför denna hysteriskt galna
myke-niska Elektra.
Handlingen försiggår i nära två timmar
utan af brott i mörker. Scenen är
borggården i Mykene och några pratsjuka
tjänst-flickor underhålla hvarandra en längre stund
med elakt skvaller öfver Elektra, hvilken
därefter inkommer och håller ett längre
samtal med sin fader Agamemnons skugga,
hvaraf man får tillfälle att uppfriska minnet
om mordet på den från trojanska kriget
återvände Agamemnon, och man blir mer
än öfvertygad om Elektras hatfulla
hämndkänsla. Systern Chrysothemis, den enda
ljusa uppenbarelse i denna mörka tafla,
försöker förgäfves förmå Elektra att lägga
band på sin hämndlystnad och framställer
som sitt lifsideal att: »Kinder will ich
haben bevor mein Leib verwelkt und wär’s
auch ein Bauer dem sie mich geben.» Dessa
tröstande meddelanden afbrytas af modern,
Klytemnestra, och man får åter höra ett
långt ursinnigt käbbel mellan henne och
Elektra, som slutar med att dottern
beskrif-ver den rysliga hämndakt som väntar
modern, hvilken slutligen halft vansinnig af
fruktan löper därifrån. Elektra ber därpå
Crysothemis vara henne behjälplig att
mörda modern, hvilket denna bestämdt
vägrar. Hon förbannas då af Elektra, som i
ett vansinnigt utbrott kastar sig på
marken och gräfver med fingrarna i jorden,
liksom ville hon tillreda en graf. Då
inträder brodern Orestes efter många års
bortovaro, tyst och dyster, och efter en
längre igenkänningsscen uttrycker Elektra
sin ohejdade glädje öfver att nu är
hämna-ren kommen, och Orestes bekräftar
upprepade gånger »Ich werde es thun», ungefär
RICHARD STRAUSS.
lika ofta och länge som kören i en
gammalmodig italiensk opera sjunger »Vi gå,
vi gå, vi gå»! Slutligen går hämnaren in
i borgen, och efter några ögonblicks
hemlighetsfull tystnad — som osökt påminner
0111 halshuggningsscenen i Salome — höres
ett starkt nödrop, hvarpå Elektra ropar
»triff noch einmal». Ånyo höres ett
ännu fasansfullare skrik, och sonen har nu
ändtligen mördat modern. Efter det äfven
Aegisth — Klytemnestras gemål — blifvit
mördad, utför Elektra en pantomimisk dans
— återigen reminiscens från Salome —,
därigenom uttryckande sin obändiga glädje
öfver hämndaktens fullbordande, och faller
därpå afsvimmad eller död ned — och det
dystra skådespelet är slut.
Strauss’ musikaliska karaktäristik af dessa
antediluvianska människotyper är en
konsekvent fortsättning på den i Salome beträdda
vägen, blott med den skillnaden att
uttrycksmedlen ytterligare stegrats och det
erotiskt sinnliga elementet här fullkomligt
saknas. Benämningen musikdrama är
ännu mindre träffande än i Salome, och man
skulle snarare kunna kalla det hela för en
symfonisk dikt med förklarande
pantomimisk handling. Ty om någon sång i van
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
