Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Åttiotalets unga Sverige. Af Gurli Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
genomgående betingade. Lika säkert som
att man nu, mer eller mindre ofta, tar
ned från bokhyllan t. ex. Erik Grane och
Ute i skären [Geijerstam], I gryningen
[Lundegård], Notturno och Sensitiva
Amo-rosa [Ola Hansson], Judas [Tor Hedberg],
Pengar och Fru Marianne [Ernst Ahlgren],
lika litet faller det väl någon in att, annat än
i studiesyfte, läsa om exempelvis Geijerstams
Gråkallt och Strömoln, Levertins Småmynt,
Lundegårds Röde prinsen, Tor Hedbergs
Högre uppgifter m. fl. En del af fru
Edgrens berättelser »Ur lifvet», som mottogos
med sådan entusiasm, äro nu onekligen
ganska mattsamma att komma igenom.
Hennes skådespel »Hur man gör godt» —
tillskuret efter ett schablon af samma art som
Sudermanns »Ära» — ansågs på sin tid för
ett af säsongens teaterevenemang. Men
när det nyligen återupptogs — på en
tredje klassens teater —, gjorde det ju nästan
fiasko. Samma öde skulle —■ fruktar jag —
drabba fru Agrells »Ensam», hvilken dock
för dem som sågo den med fru Elise Hwasser
i hufvudrollen hör till de outplånliga
teaterminnena. Och Gud vete hur det skulle
gå med Pelle Staaffs »Sveas fana» ? — Då
nämligen de omskrifna problemen blifvit
åtminstone teoretiskt slutgiltigt lösta,
förlora ju de litterära dokumenten, om de ej
äga något därutofver, så godt som allt
intresse •— eller rättare de bli ej längre
litterära, utan endast sociala, i bästa fall
kulturhistoriska dokument. Det är sant, att
mycket som då nämndes litteratur ej var
annat än afhandlingar i sociala frågor,
liksom att denna litteraturens enchainement
vid missförhållandena i människornas
offentliga och privata lif födde en mängd, som
Viktor Rydberg kallar det, »vingtrött poesi,
som gör nu dagsverk i verklighetsexakt
fotografi» och till slut en mycket urartad
indignationslitteratur.
Men vi hade sannerligen mycket annat,
ägnadt att jäfva talet om »grådaskighet».
Först och främst ägde vi ju Strindberg —
den unge Strindberg, Mäster Olofs mästare,
Röda rummets, Svenska ödens och
äfven-tyrs skildrare, etsaren af den med jubel
mottagna satiren Det nya riket — den
titaniske Strindberg, som så år r 884 gjorde
oss den ohemula glädjen att bli en åtalad
Strindberg och därmed gaf åt
Giftasdiskus-sionerna en intensitet och göt öfver hela
processen en festens glans för oss unga,
hvilken intet hädelseåtal sedan lyckats
om-gifva sig med. Med hvilken tjusfylld
rysning citerade man ej den utantill lärda
hädelsepunkten! För öfrigt var det
betecknande, att fastän åtalet gällde hädelse,
nämnde just ingen den saken, utan »alla
hederliga och rättänkande
samhällsmedlemmars» anatema slungades mot hela bokens,
respektive författarens »råa osedlighet», och
äfven den »frisinnade» kritiken anlade
sed-lighetssynpunkten, när den skulle klargöra
sin ställning till åtalet.* Och slutligen var
det åttitalets Strindberg som skänkte
litteraturen sådana standard works som Utopier
i verkligheten, Hemsöborna och
Skärkarls-lif.
När man söker att i minnet återkalla,
hvilka som tillika med Strindberg voro de
centralförfattare kring hvilka ungdomen
samlade sig, framträder ett sakförhållande som
var typiskt åttiotaliskt och i sin mån gör
omdömet om dess litterära torftighet till
endast en relativ sanning, nämligen den
intima kontakten med grannlandens
litteratur. De namn jag skulle vilja sätta vid
sidan af Strindberg äro nämligen Ibsen och
J. P. Jacobsen. Jag vågar påstå, att
åttitalets litteraturintresserande ungdom — och
den utgjorde en relativt stor kontingent —
var lika hemma i Norges och Danmarks
samtida vitterhet som i sitt eget lands.
Denna omständighet synes mig vid
karak-täristiken af åttitalet i allmänhet alltför
litet beaktas. Det låg ingen öfverdrift i när
Geijerstam för att åskådliggöra Ibsens
fundamentala betydelse för den svenska
ungdomen brukade berätta, att när två unga
människor på den tiden blefvo bekanta med
hvarandra var mycket ofta frågan om
huruvida den ena eller andra läst Ibsen den
inledande. Och hade någon ungdom
under en resa i Norge lyckats få se eller t.
o. m. varit nog lycksalig att få växla ord
med Ibsen, så var detta det första som vid
hemkomsten jublades ut för afundsamma
vänner och bekanta. Långa stycken af
Kongsemnerne, Peer Gynt, Brand och
Kærlighedens komedie deklamerades med
all önskvärd patos utantill; och när sedan
under åttitalet de moderna samhällsdramerna
hvarannan jul kommo, voro de långt i
förväg uppabonnerade, och man gick där i
»Ibsenfeber» af oro och nyfikenhet. Hur
* Se t. ex. sign. Robinson, Aftonbladet den 3
november 1884.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
