Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Åttiotalets unga Sverige. Af Gurli Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dom kommit i kontakt med dessa
litteratur-alster, har det helt naturligt måst stå slagen
och spörjande inför disproportionen mellan
å ena sidan deras litterära värde och å
den andra den entusiasm och förbittring
de på sin tid mäktade framkalla. Men
den kompletterande förklaringen till denna
disproportion är att söka i den allmänna
situationen på åttitalet.
Ungdomen, som alltid — och gudilof
för det — är stridslysten för sina idealer,
var det i all synnerhet under denna tid,
därför att densamma i ovanligt hög grad
var en de starka brytningarnas. Sällan har
väl klyftan mellan ungt och gammalt synts
så oöfverkomlig, det ömsesidiga begäret
efter makt varit så starkt, viljan att förstå
och förlåta så ringa och respekten för olika
öfvertygelser så minimal.
Men nu hände det sig så, att de nya
författarna, »det unga Sverige», uppträdde
— jag citerar här David Sprengel i hans
levertinbiografi — »som borgare,
medborgare, det är därför naturligast att tro, att
de också kände sig som sådana och på
samma gång kämpade för sig själfva som
för de andra ... Vi måste tro, att dessa
förträffliga unga män på allvar funderade på
att börja ett socialt omskapningsarbete för att
radikalt förändra landets utseende.» Det är
samma uppfattning Levertin ger uttryck åt i
sin recension af Geijerstams Gråkallt: »De
stora sociala problemen hängde hotande och
svårlösta öfver en . . . ; hvar och en måste
vara »arbetare» och söka i sin mån vältra de
Sisyfusblock framåt, som fördom och
okunnighet lagt på mänsklighetens väg.» Här
finnes sannerligen ingen marginal för »1’art
pour l’art», men dess mera för en mycket
stark samkänsla mellan författarna och
ungdomen, i synnerhet den ungdom till
hvilkens evangelieböcker hörde Spencer och
Stuart Mill. Det var ju de förstnämnda
som förde vår — de stridande ungas —
talan mot allt gammalt, försumpadt och
kväfvande. På så sätt blefvo de främst
våra politiska och sociala meningsfränder;
också stämplade dem kritiken, med C. D. W.
i spetsen, i första rummet som farliga
sam-hällsomstörtare och ungdomsförledande
ateister och på grund där af, först i andra
rummet, som dåliga författare. De
nyutkomna böckerna diskuterades med en
grundlighet som är vår tid främmande. »Boken
för dagen» rörde sig ju i regel om något af
de missförhållanden, som ungdomen brann
af ifver att komma inpå lifvet eller var
åtminstone i något afseende trotsigt
oppositionell — omvärderande värden -—
kamplitteratur. Man kan för öfrigt säga, att
allt det nya som då bröt igenom måste söka
sig fram genom hård, hetsig kamp — en
härdning som vår tids ungdom gått miste
om. Och allt som var i opposition
framkallade ungdomens allvarliga och verksamma
entusiasm och de äldres skräckfyllda
indignation. Härur förklaras allt det
rabalder som stod om t. ex. Verdandisaken,
förföljelsen mot Knut Wicksell och
Hjalmar Öhrvall, jurydomen i lennstrandska
hädelsemålet, hvilken kom ungdomen att
helt frankt förklara, att Viktor Rydberg,
såsom fällande juryman, svikit dess, det ville
säga sanningens, fana och blifvit otrogen
sin förtids lösen: att slunga spjut mot de
fientliga lederna i krigarens lofliga uppsåt
att såra och döda. När t. ex. den unga
konstnärsfalangen kallade det efter
utställningen »Från Seinens strand» bildade
förbundet * Opponenterna*, var blotta namnet
tillräckligt att för deras gärning framkalla en
hänförelsens applåd från alla de unga — hur
ringa förutsättningarna för öfrigt hos
åtskilliga gifvetvis måste ha varit att uppfatta och
uppskatta detta märkliga konstgenombrott.
Men konstnärerna voro i opposition, de
läste lagen för de akademiska
perukstockarna! Hvad behöfde vi mer? Det är ej
utan intresse att jämföra denna entusiasm
med den tämligen oberörda likgiltighet, som
mött senare tiders sammanslutningar med
t. ex. namnen »De frie», »De unge». Man
har känt att den utmaning och den
medvetenhet om eget värde som en dylik
benämning bor.de representera ej haft
tillräcklig förutsättning i gifna förhållanden. Man
liksom frågar: »Hvad nu då? Gå på som
ni vill! Hvem har nånsin tänkt hindra
er? Hvad har ni egentligen att strida
emot?» Och nutidens ungdom känner sig
väl minst lika hemma hos
»Konstnärsförbundet», f. d. åttitalsopponenterna.*
De här ofvan angifna förhållandena
måste med afseende på den samtida litteraturen
vålla, att åtskilligt af åttitalsproduktionen
från ungdomens sida rönte ett tillägnande,
som densammas litterära värde ingalunda
* En liten men naggande god skildring
af deras kamp gaf Norden svan i sin
konstnärs-roman Figge.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
