Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Åttiotalets unga Sverige. Af Gurli Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
må vara aldrig så svag, det är att med
lögner och falska anspelningar söka
öfver-skyla egna fel och brister. Det är likväl
på detta sätt Arvid Falk i början af boken
presenterar sig för läsaren.»
I samma kritik heter det: »Har Strind-
berg valt röda rummet hos Berns för att
där studera sitt ämne, och få vi således
antaga att en af de sannolikt förmånligare
platserna i denna lysande salong dagligen
får upptagas af unga män till den grad
sjunkna i elände som »Lill-Jans nybyggare»,
hvilka ofta sakna kläder på kroppen, utan
att det väcker anstöt, så skulle det
förundra oss, om Berns’ talrika publik icke
snart nog skulle på ett för hela lokalens
bestånd betänkligt sätt märkbart glesna.»
Och Aftonbladet själft, där alla de unga
med den retzianska regimens inbrytande
togos emot med öppna armar, regerades
inom kort efter samma synpunkt på konst
och litteratur, hvilken kom en detsamma
närstående person att vid åskådandet af
Kronbergs Jaktnymf utbrista: »Hvilken
skam för kvinnosaken!» Det uppstod
slutligen en sedlighetsterrorism,* som ofta tog
sig mycket motbjudande uttryck både i
skrift och åtgärd. Kraftigt och bindande
synes det mig vittna om hur kärnsund
åttitalets ungdom i själfva verket var, att
den icke tog obotlig skada, icke fick en
förskämd fantasi och en anfrätt vilja
genom all den råhet i uppfattning och det
misskännande af dess kamp, som under namn
af moral och sedlighet ideligen slungades
i dess väg.
Det är väl så, att en generation ej kan
slutgiltigt värdesättas, innan den utfört sin
mannagärning och själf varit den ledande
i utvecklingen och innan det sports
hvilket nytt släkte den i sin tur fostrat.
Be-dömes åttitalets ungdom ur den synpunkten,
så bör den väl etiketteras som en af de
goda årgångarna. På ett sätt lefver ju
mänskligheten alltid i reaktionstider,
nämligen så till vida att en af de främsta
uppgifterna för den generation som
behärskar utvecklingen är att korrigera den
föregåendes öfverdrifter. Det man själf lidit
hårdast under vill man ju främst skona
de unga för; det man anser ha varit felet
framför andra i ens egen uppfostran,
* Ernst Ahlgren karaktäriserar densamma
förträffligt. äe Lundegårds senaste
Ernst-Ahlgrens-biografi, sid. 389 och följande.
det skall uppmärksamheten främst riktas
på att undvika. Också alstrade den kamp,
åttitalets ungdom hade att föra, hos
densamma en intensiv vilja att, när den själf
blefve föräldragenerationen, söka förstå och
följa ungdomen, att vara dens kamrat på
alla områden, att godtaga dess idealer och
att sorgfälligt plocka undan allt som kunde
anses verka hämmande på dess utveckling
och frihetsbegär — allt idel goda ting,
men hvilkas öfverdrifter: fadd
undfallenhet, ett ideligt kritiklöst lofprisande af
framtiden — de ungas blifvande insats —
på samtidens bekostnad, brist på tillräcklig
moralisk kraftanspänning för ungdomen,
ingalunda uteblifvit. Dessa öfverdrifter
skola ju en gång i sin tur reduceras till
normala proportioner, och åtskilliga tecken
tyda redan också på att vid den
reduktionen det som var af beståndande värde
i åttitalet åter skall komma till heder.
Hvad särskildt litteraturen angår kunna de
unga ha godt af att erinra sig, att det
realistiska skedets unga författare lyckades att
inom långt vidare kretsar än förut väcka
intresse för litteraturen och för ett
verkligt, allvarligt tillägnande af densamma,
och att de således utförde ett plöjningens
arbete för den kommande rikliga sådden.
Anknytande till dessa reflexioner ber
jag att få anföra slutorden i Tor Hedbergs
Glädje, en liten replikskrift till
Heidenstam. I hvad dessa slutord angå
Heidenstams mål och syften träffa de nog ej den
rätta innebörden, men i fråga om åttitalet
synas de mig ge den mest pregnanta
karaktäristik af hvad detsamma ville och
mäktade.
»Du ser tillbaka till de tider, då lifvet
var som en ung brud med
glädjeskim-rande blickar — hvem säger dig, att det
icke är de tankar, som då undfingos i
sorglös lycka, som vi nu måste föda med
smärta. Därför skola vi icke döma
modern utan att tänka på barnet. Barnet,
kanske du svarar — hvad veta vi då om
barnet? Det är sant, ingen har skådat
dess drag, ty det är ännu ofödt. Men vi
veta att det är barn af vår vilja, af vår
kärlek och våra tankar, att hvarje känsla,
hvaråt vi hängifva oss, skall trycka sin
stämpel på dess sinne. Du säger: sörj
icke för morgondagen! — gläd dig åt
stunden! — Ja väl, men ett större mål
hägrar dock nu för oss: att vi må kunna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
