Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Elfte häftet
- Nyare svensk prosakonst. Af Carl R. af Ugglas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
man att tacka att boken i stort sedt
bevarar sin enhetlighet och undgår den
håll-ningslöshet, som den valda formen, den
refererande krönikans, allt för lätt skulle
kunnat låta den hemfalla åt. En
kompositorisk dominant i händelseförloppet saknas;
den dramatiska stegringen mot dess slut
med San Marcos stormning, Savonarolas
fängslande och afrättning är i detta ändamål
behandlad allt för epilogartadt. Icke heller
de enskilda personernas psykologiska
utveckling — knappast ens Savonarolas egen
— har tillräckligt skarpt markerade
knutpunkter för att rent plastiskt runda
konturerna. Det är gången af en stor, det
enskilda slukande vågrörelse, blåst upp
af en osammansatt och hel andes brusande
storm, som varit målet för Hjalmar
Bergmans skildring. Så som förf. ställt sin
uppgift måste man också medge att han
lyckats därmed; kanske skulle man bara
önskat en något större koncentration,
berättelsens längd verkar en smula tröttande.
Men i stort sedt erbjuder »Savonarolas en
ovanligt fängslande läsning; icke minst
genom sin stil, som utan att vilja verka
pastiche riktigt träffar det karaktäristiska i
epokens allmänna uttryckssätt och bevarar
själfva tidsatmosfären kring människor och
händelser. Den är ingen »historisk roman»
i vanlig bemärkelse, men en vederhäftig
skildring af ett historiskt skede, som själft
är stor och gripande dikt.
*
Hvilka möjligheter, som ännu icke burit
frukt, då det olyckliga revolverskottet i
vintras ändade Hans Magnus Nordlindhs
lif, är icke godt att uttala sig om. En
sak som berättelsen om det landtliga
vira-partiet, som här om året lästes i en af
skämttidningarnas julnummer, varslade
under alla omständigheter om mera, än
hvad hans föregående bagatellkonst låtit
en ana. De små efterlämnade dikter och
skisser, som nu sammanförts i en tunn
volym, ge emellertid icke något, som går
utanför denna konsts trånga ram. Det är
väl icke heller antagligt, att deras förf.
tillmätt dem någon större betydelse.
Dikterna — en och annan rätt vacker, men
alla af ett starkt eklektiskt kynne — äro
väl icke ämnade att vara annat än rent
subjektiva uttryck för vissa temporära stäm-
ningar, många af ett hemligt lidande, en
»Zerissenheit», som nog kan vara lika
konventionellt litterär som formen är det, men
som man ändå gärna vill tro vara äkta.
Prosaskisserna ha samtliga tidningskåseriets
fordringslösa karaktär, icke beräknade för
annat än en förmiddags korta lif. Men
sådana de äro läser man om dem med
nöje. Hans Magnus var en god stilist.
Han förstod att rita af ett ansikte eller en
gata med artistiskt raffinement och med
träffsäker linjeföring. Och han hade ett
godt hjärta. Man känner dess värme
genom trycksvärtan, och det hade lärt honom
konsten att vara elak utan att vara hård.
*
Som de flesta andra slagord rymmer
också det, som än i dag nästan konstant
limmas fast vid 80-talets kulturfas:
»grådask», »gråvädersstämning», endast ett
tämligen litet procenttal sanningshalt. Sedd
genom brillorna af den närmast föregående
tiden — den som formade sina ideal af
ett par löjtnansepäletter eller en
general-direktörsuniform, en fosterländsk fylla den
6 november och den 2 r januari, Björks
poesier, »Jungfruns bön» och öfver allt
sammans en evigt blå himmel med små
söta julkortsänglar — sedd under denna
tids adspekter kan man kanske förstå att det
kom att anses som i hög grad kritiskt träffande
— men för vår tid, seende tillbaka från
distansen af tjugu förflutna år? Trots alla
salta tårar öfver tillvarons orättvisor, all
pessimistisk sensitivitet och all socialpolitisk
sentimentalitet — hur full af energi, af
stram stridsfärdighet, af ungdomlighet och
pojkentusiasm synes den icke! Det var
de stora diskussionernas årtionde,
Verdan-dis och mäster Palms årtionde, Darwins
och Biichners, Strindbergs och
emanci-pissornas gyllne och stormiga årtionde.
Man kan inte låta bli att le litet åt den
pretentiösa spleen, som de unga
Lunda-herrarne ville affischera, då de döpte sitt
kotteri med det välklingande namnet »De
unga gubbarne». Nej, gubbar voro nog
de unga kraftnaturerna från denna tid
minst af allt. De ge ett sådant intryck
af öfverflödande styrka — så öfverflödande,
att man kunde tillåta sig också de
bitter-ljufva stunderna af världstrött melankoli —,
af målsäker drift och heroisk solskens-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:50:39 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1909/0674.html
