Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Nyare svensk prosakonst. Af Carl R. af Ugglas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stämning. De bröto ned de gamla
gudarnas tempel, men byggde nya åt ett helt
panteon af andra af icke mindre mystiskt
oklar helighet, och på alla berg stego
offerrökarna till ära för en ny himmel och
en ny jord. Myternas blå gryningsljus,
som en gång brann öfver de prometheiska
släkterna en tidernas morgon, tycker man
sig ännu skönja kring deras pannor, och
för dess skull älska vi dem, för deras glada
trots och sakrosanta naivitet.
Det blef annat med åren, det
nästföl-jande decenniets första mulna och tunga
år. Få voro de som hittade fortsättningen
af de vägar de slagit in på och som efter
vallfarts- och vandringsåren nådde hamnen
och hemmet. Det är nu så mycket, som
brister och går sönder. Man märker att
man räknat så mycket fel och att
förutsättningarna inte varit så oomtvistliga, som
de från början syntes. En och annan
räddar sig bäst han kan, helst i religion
och magi — man lefver i Huysmans’
»Infernos» och de hypnotiska fenomenens epok
— andra hålla ut än en tid för att mer
än en med sammanbitna tänder gå under
i absint och mjältsjuk morbidezza.
Schopenhauers och Nietzsches hvarandra
motsatta tecken stiga högre öfver horisonten,
förvirrande sinnena med sina hotfulla
konstellationer. »Kraft und Stoff» och engelsk
utilistetik räcka icke längre till att förklara
tillvarons teoretiska och praktiska gåtor.
Om för någon tid har man väl för denna
rätt att uttala det i sig själf så
mångtydiga ordet dekadans. Man må göra det
— utan kritiklysten själftillräcklighet
likväl. Det finnes generationer som
utvecklingen offrar för sina mål — Curtier som
måste störta sig ned i afgrunden för att
den skall sluta sig och ett nytt släkte få
fast grund att bygga sitt nya
samhällsfo-rum på — och man är skyldig de
offrade sin vördnadsgärd — gloria victis!
Den nödvändighet, som är starkare än allt
mänskligt, behöfde dem, som den behöfde
det nya efter dem och som den skall stryka
undan också det.
Det är hvad Paul Rosenius har att
berätta om allt detta, om dem som voro
unga 1880 och gamla redan 1890, som
ger hans bok dess intresse. Hans
skildringar från den akademiska intelligensens
lif i Lund under brytningstidens
egendomliga skede — kretsar inom hvilka kurvan
från hastig blomning till lika hastig
ned-vissning böjer sig kanske mer bestämdt
än på andra håll — bära alla märken af
trofast vederhäftighet. De göra inga
försök att försköna. De naiva
lifsåskådning-arna, de icke allt för geniala kvickheterna
och de icke alltid så förfinade nöjena
framföras lika så väl som de unga tankarnas
strid för sin rätt, de unga viljornas
idealistiska patos och den ärliga radikalismens
aktningsbjudande hänsynslöshet mot sig
själf icke mindre än mot andra. Icke ens
något så oafsiktligt skrattretande vill förf.
undanhålla sina läsare som det stora
vårtal, i hvilket en af hjältarna exponerar
sin naturvetenskapliga up-to-date-filosofi
medelst en klangfull oration för —
klorofyllet. Boken utgör en fullständig
mönsterkarta öfver en hel generations sätt att se
och tänka. I dess utförliga referat af
offentliga diskussionsuttalanden och
vändebatter får förf. tillfälle till reflexioner af
mångahanda slag öfver de flesta
kulturfenomen, öfver böcker, människor och
händelser, reflexioner af allvarlig eller humoristisk
art och af nog så olikartadt värde; man
skulle rent af kunna benämna hans arbete
med undertiteln på en gammal tysk
filosoftidskrift: »Verniifftige und einfältige
Ge-dancken iiber allerhand Lustige und
niitz-liche Bticher und Fragen.» — Men man
tvekar inför det val han gjort af formen
att meddela sig. Å ena sidan en sträfvan
efter rent biografisk faktisitet som gör att
han taktfullt nog undviker nyckelromanens
mystifiering utan att ens bry sig om att
maskera allmänt bekanta namn — Kléen,
Wallengren, Axel Danielsson — under
några som helst af dess slöjor; å den
andra en ren »romantisering». Boken blir
en hybrid, och syftemålet med dess
hållning blir en icke klart. Man önskar att
man i stället fått en rakt på sak gående
minnesskildring; alla parter hade säkert
endast vunnit därpå. Paul Rosenius vore
också säkert rätter man att affatta en
sådan. Hans bok vittnar om att han
besitter många af de erforderliga
förutsättningarna. Han har en icke föraktlig
psykologisk blick, han har medkänslan och
förståelsen, han känner först och sist
epokens allmänna kulturfacies. Som »De
unga gubbarne» nu föreligger, har den i
alla fall en hel del, som man gärna
tecknar sig till minnes. Landskapscroquierna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
