Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Hvad man förr i världen tänkte om teaterns nytta. Af Ernst Meyer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hvem poemets författare var, visste icke
tidningens redaktör, och han var äfven
okänd för Levertin likasom för öfriga
litteraturhistoriker. Major Lund, som i en
not reserverar sig mot styckets tendens, d.
v. s. mot teaterns skadlighet, säger till och
med: >Om författaren lefver ännu, lär han
finna solklart, att han misstagit sig». I
själfva verket lefde författaren ännu 13 år
därefter, ehuru han ej fann för godt att
gifva sig till känna.
Poemet, sådant det förekommer i
»Välsignade Tryckfriheten», är emellertid icke
det ursprungliga, utan finnes i en mycket
olika och bättre redaktion i en handskrift,
tillhörande den synnerligen intressanta
Stjerneld-Gyldenstolpeska samlingen å
Uppsala Universitetsbibliotek (F. 211). Där
meddelas också tiden för dess författande
samt författarens namn, i det
kammarherren A. L. Stjerneld, den med poemets
författare samtidige forskaren och samlaren,
försett detsamma med anteckningen: nKom
i ljuset något för 1786 års riksdag. Af
Häradshöfdingen Blixi>.
Denne Magnus Blix, »den blixtrande
Blix», såsom Per Wieselgren kallar honom,
är icke någon okänd man vare sig såsom
medborgare eller litteratör, ehuru hans
rykte numera — måhända med orätt —
förbleknat. Son af landträntmästaren Johan
Carl Blix föddes han 1743, tjänstgjorde en
tid som extraordinarie i banken (samtidigt
med Bellman), blef därefter t. f. landtränt-
mästare i Gefleborgs län samt slutligen
hä-radshöfding i Stockholms län, därifrån han
tog afsked 1779. Han afled 1805.
Bekant är han bland annat såsom den där
vågade erbjuda sig att försvara den hatade
general Pechlin vid dennes kritiska
process 17 71. — Hans skriftställarskap rörde
sig hufvudsakligen på det
politiskt-ekono-miska gebitet: finansvetenskap, jordbrukets
historia, bankens förvaltning, mynt- och
kapital-lära. Att hans begåfning ofta låg
för spekulativt och filosofiskt författarskap
utvisar en uppsats, i hvilken han
behandlar den gamle judisk-grekiske filosofen
Philo och hans försök, att »utur människans
egenskaper utröna ändamålet, hvartill hon
är skapad». Hans arbeten tillhöra, med
undantag af ett minnestal öfver riksrådet
Carl Fredrik Scheffer, 1790-talet ochskrefvos
således efter hans tillbakaträdande från det
offentliga lifvet. Till såväl det politiska
som det filosofiska området hör det här
omtalade poemet. I Göteborgska
Vit-terhets-samhällets handlingar finnes det ej
infördt. Utan tvifvel har det cirkulerat i
många afskrifter, då det på sex år hunnit
blifva så förändradt — och vanställdt, som
det, jämfördt med den Stjerneldska
redaktionen, uppträder i major Lunds tidning.
Och diktens många spirituella pointer och
oförnekliga kulturhistoriska värde gör den
berättigad att i ny — eller snarare sagdt
ursprunglig — gestalt återuppstå efter mera
än ett sekels hvila bland dammiga folianter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
