Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Nödhjälp. Af Gustaf Ullman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28
GUSTAF ULLMAN
mer förvandlats till undergifven
likgiltighet. Hans ämbetskall lade så föga
beslag på hans tid och intresse,
pastoratet var lyckligtvis särdeles lättskött —
ty Grimsson hade som rätt många
obemedlade studenter valt prästbanan för
att uppfylla sina beskyddares önskan och
snabbt kunna flytta från studierna ut i
lifvet. Väl hade både vänner och
professorer inom andra fakulteter sökt locka
honom att följa sina egna böjelser och
odla de rika anlag till vetenskaplig
forskning, han otvifvelaktigt ägde. Men hans
s. k. pliktkänsla vann segern — en
ofruktbar och ödesdiger på samma gång. Nu
var hans enda verkliga lust de botaniska
studier, han där i sin landtliga
ensamhet kunde bedrifva på lediga stunder,
och hans herbarier, som upptogo en hel
vägg, lika mönstergillt ordnad och
vårdad som expeditionsbordet motsatsen. —
Pojkarnas stämmor klungo utifrån; de
hade liksom klarnat, sedan kandidat
En-berg börjat mana dem till frågor och
svar. Fadern ryckte på axlarna.
— Kan det roa er, så gärna för mig
— men hvad skall min fru säga —?
— Ah! — sade Enberg höfviskt, men
med en lätt glimt af godmodigt gyckel
— vi ska nog bli färdiga innan frun
hinner ned.
Fru Grimsson sof i eget rum på
vinden och ville icke störas af något eller
någon. — Kyrkoherden nickade,
kandidaten bugade, öppnade dörren ut till
förstugan och kallade in gossarna. De
lydde skyndsamt, hälsade med någon
skygghet på sin far och vände så gladt
spörjande blickar till läraren.
— Ja, då gripa vi oss an — sade
denne — om kyrkoherden nu är god
och bara säger ifrån, hvad som skall
röjas bort, och hvar det öfriga bör
ordnas. Han gick före ut i
expeditionsrummet. Grimsson följde med ett
underligt förläget litet grin; — den tvära
fåran mellan de grå ögonbrynen var nu
nästan utslätad. Hans söner märkte det,
men kunde icke helt bli kvitt sin djupt
inbitna osäkerhet under hans öga. Den
yngre, sjuåringen Bernhard, fann snart
nog ett äkta barnsligt nöje i det
ovanliga morgonarbetet, smittad af
kandidatens friska humör. Men hans äldre bror,
Alarik, tolfårig, men betydligt
brådmo-gen hade svårt att finna sig riktigt till
rätta inför uppgiften. Inte därför, att
den föreföll honom motbjudande; han
höll redan så varmt af Enberg och brann
af längtan att göra denne till lags. Men
— det var så otroligt, det de nu
företogo sig, så stick i stäf mot allt vant
och regleradt där i hemmet — — och
så blef ju på sätt och vis pappa
undanpetad från högsta myndigheten, nästan
som en lärjunge också han, fogande sig
efter kandidatens vilja. — Allt gick
emellertid förunderligt bra.
Ur allt skräp, som till öfversvämning
betäckte bordet, hyllor och stolar,
framletades och ordnades i staplar och
högar de böcker, papper och tillbehör, som
kyrkoherden förklarade sig vilja behålla.
Resten — och det var icke så litet —
samlades i en stor, flat klädkorg och bars
ut. Det räckte för flera omgångar;
pojkarna släpade allt detta affall från
kyrkoherdens dammhöljda ämbetslokal ut på
sopbacken. Fanns något, som de kunde
ha lust att rädda undan, för egen
räkning: en lackstump, en pennask, en
illustrerad bokkatalog, så kände de sig rikt
belönade. Kyrkoherden tyckte sig knappt
någonsin ha sett dem så muntert lifliga
och sundt rödblommiga.
— Är ni trötta nu, hva’? — frågade
Enberg småleende.
— Ahnej! sade Alarik.
— Lite’ — sade lille Bernhard.
— Ja, nu är det genast klart — men
stoja inte för högt ute på gården, så ni
inte väcker mamma!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
