Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Nödhjälp. Af Gustaf Ullman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
30
GUSTAF ULLMAN
aktigt fina ansikte. Enberg log i
godlynt tillförsikt, för båda parternas
räkning. Men kyrkoherden reste sig,
plötsligt åter gråmenadt mulen, från
bänkändan, där han suttit krökt och stilla som
en tiggare:
— Det vore verkligen skada, min
bäste herr kandidat — nu efter en sådan
lektion.
Svaret kom så skarpt, att både
gossarna och Enberg ryckte till och sedan
en lång stund sutto stumma, medan
prästens steg knirkande dogo bort på
trädgårdsgångarnas grus. —
— Bär in edra böcker och
griffeltaf-lor! — sade Enberg lugnt, men mindre
vänligt än eljest, i det han gick ut ur
bersån.
— Få vi inte gå med och bada se’n?
— undrade då lille Bernhard, med gråt
i halsen. Enberg vände sig tvekande
och mötte då Alariks blick, sorgset
bedjande, mildt förebrående.
— Jo — naturligtvis. Jag går före!
— sade Enberg med en nick. Först i
ensamhet, på färd ner för den soliga
sjöstigen, blef han åter kvitt den
beklämning, som gripit honom.
— Stackars barn — och stackars far!
— tänkte han, som ofta förr: — de
kunna inte hjälpa, att de äro som de äro.
Det ringde till middag: den gamla
vällingklockans gälla slag jämrade öfver
skogsnejden. — I prästgårdssalen
rufvade en kvalmig halfdager, ty
gardinerna hängde nerdragna för de glödgade
fönsterna mot väster. Midt på det
dukade bordet slokade vissnande hvita
syrener i en gul porslinsvas; deras sjuka
doft var som den döfva stundens
andedräkt, och det eviga flugsurret under
taket som dess hviskande röst.
Kyrkoherden fann salen tom, det var
han van vid. Utan krage, i fläckig grå
linnekavaj, med händerna på rygg dröjde
han en stund framför sin stol, trött
betraktande de stängda dörrarna; så knyckte
han resigneradt på hufvudet, sä att det
blygrå, liksom dammpudrade hårets stela
pannbuckla daskade ner öfver tinningen,
knäppte händernas knotiga fingrar till
en kort, tyst bordsbön, och slog sig ner
framför sin tallrik. — Muntra röster
klingade då utifrån förstugan, och de tre
ungdomarna inträdde. I detsamma kom
fru Grimsson från köket, följd af en piga
med bricka.
— Har det inte ringt, så det hördes?
— sporde frun sträft.
— Jo — för all del, ursäkta oss, fru
Grimsson — vi ville inte springa oss
varma uppför backen — efter vårt bad.
— Nej, och ingen mer än jag har
väntat — inföll Grimsson.
-— Nå — är det ni som skall
vänta på maten eller maten som skall
vänta på er? — fortfor frun hetsigt
utmanande. Ingen svarade. Alla syntes
benägna att lämna värdinnan sista ordet.
Kyrkoherdens min tycktes blott vilja
undra: hur kan man orka gräla i den
här åskvärmen! —
— Nu kan jag snart simma! —
utbrast oväntadt, medan soppan
serverades, lille Bernhard, skinande af
nytva-gen friskhet och innerlig, stolt förnöjelse.
Hvem hade kunnat ana, att detta
oskyldiga skryt skulle bli den blixt, som
förbytte stillheten till det rysligaste oväder!
— Det var duktigt, — sade fadern,
likgiltigt spefullt — du, som inte törs
doppa en lilltå, hvasa’?
—- Jag —? Jo då, jag törs allt lika
bra som Alarik — när bara kandidaten
hjälper mig ut.
Alarik skrattade, och Enberg lade
tystande handen på Bernhards skuldra.
— Men fru Grimssons gulbleka anlete
hade förlängts i orimlig fasa och vrede.
Hon hade plötsligt sänkt sin sked:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
