Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Nödhjälp. Af Gustaf Ullman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÖDHJÄLP
31
— Hvad är det jag hör? — Nej, nu,
vet ni — är detta verkligen möjligt?
Jag frågar, — — var god och svara!
— Och hennes mörka, liksom
förbrända ögon riktades gnistrande som en
tigrinnas mot den arme informatorn.
Grimsson och barnen sutto skräckslagna,
anande något ohyggligt.
— Hvad menar fru Grimsson? — Är
det simöfningen? — undrade Enberg
höf-ligt, men utan att le.
— Simöfning — håhå, ja, det
menar jag. Är det verkligen sant, att ni
dragit gossen ut på djupet — i sjön —
min lille Bernhard, som är så klen —.
— Åh, han är riktigt käck!
— Som aldrig fått eller vågat gä
längre ut än till knäna, han — han kan
ju få kramp af rädslan bara! Åh —
detta var just härlig lärare att anförtro
sina barn åt, du Grimsson!
Kyrkoherden svarade med en
axelryckning, helt undvikande:
— Du ser ju, att det har gått bra.
Och kandidat Enberg är —.
— Jo, han, ja — hvad är han? Och
du se’n — så du talar: det har gått bra!
Du vill väl, jag ska’ i lugn och mak
vänta den dag, då de komma bärande
pojken drunknad — som om jag inte
mistat nog redan!
Hennes vilda blick vändes mot taket,
dit upp, där hennes lilla flicka nu
dvaldes hos Gud — eller blott antydande
det förstorade porträtt af den afgudade
lilla döda, som kransadt af sorgflor
prydde moderns rum. — Bernhard tog till
att snyfta.
— Ah, lipa inte! — utbrast Alarik
dämpadt, djupt orolig för Enbergs skull.
— Det är ingenting farligt alls, när
kandidaten är med oss.
— Tyst, Alarik! — bannade modern
utom sig af förbittring. — Hur blir våra
barn uppfostrade! Det går för långt. —
Hon var nära att tappa andan af upp-
rördhet. Hon kände hela sin fridlysta,
oförtjänta värdighet hotad. Där sutto
de ju, hennes man och hennes gossar,
i upproriskt förbund med den där
främmande inkränktaren — mot henne,
husmodern, den trofast sörjande, den arma
öfvergifna! Det blef henne oundkomligt
klart, att de, hennes närmaste, sakta men
säkert dragits ut ur hennes egen
stämningskrets, som var helgad åt hopplös
saknad och förgrämande grubbel. Den
där kandidatslyngeln hade småningom
öfvertagit den makt öfver hemmets lif,
som hon i all sin dådlöshet trott sig äga
oinskränkt och okränkbar. Han — en
beroende, en tjänare, en inhysing! Hade
hon icke från första stund märkt
fientlighet i hans väsen, i hans världsligt
glada och franka väsen! Åh, till och
med hans artighet sårade henne med sin
kylande fläkt af en förhatlig yttervärld.
Aldrig hade han sport henne till råds,
aldrig tagit hänsyn till hennes mening!
Bara helt enkelt styrt och ställt som
herre på täppan. — Att den af honom
åstadkomna förändringen tydligen var till
det bättre, kunde hon väl icke i lugn
ärlighet bestrida. Men just detta retade
hennes fåfänga mest.
— Jag anhåller — återtog hon med
hes röst — att kandidaten icke utsätter
gossarna för lifsfara i onödan, och för
bjuder hädanefter alla — simöfningar.
Enberg böjde hufvudet helt lätt, och
åt vidare så godt han kunde; men
handen darrade, så det klang i servisen.
Kyrkoherden såg stint rakt fram öfver
bordet mot sin hustru, men utan att se
hvarken henne eller något annat, utom
möjligen de vissna syrenerna. Bernhard
smågrät tyst i sin servet, men Alarik
satt med sänkta ögon, djupt purpurröd,
som i en feber af sorg och skam.
Innan kvällen hade Enberg begärt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
