Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Nödhjälp. Af Gustaf Ullman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
32
GUSTAF ULLMAN
afsked från sin lärarbefattning.
Kyrkoherden hade mottagit honom buttert
välvilligt som vanligt.
— Jag kan icke annat — det var den
enda förklaring Enberg ansåg sig böra
ge. Grimsson nickade ett par tag, famlade
litet på ett förstoringsglas, han fått fatt i.
— Jag undrar inte på det —-
svarade han — jag har inte väntat mig
annat. Nu är ju ferierna snart slut, och
som jag alldeles tror hvad ni säger, att
kurserna fullt genomgåtts — så, bör jag
väl inte nödga er att stanna sommaren
ut. Fast — nog —.
Han afslöt icke meningen. De hade
fått Enberg till sig på grund af utmärkta
rekommendationer från stiftsstaden, där
han var extralärare vid
katedralläroverket, och med syfte att äfven de närmast
följande somrarna behålla honom som
informator — därest han varit till
belåtenhet. Och nog hade han det, enligt
Grimssons åsikt. Men ändå — innerst
kunde kyrkoherden icke neka till, att
äfven han för sin del gärna lät Enberg
fara. Kandidaten var så att säga allt
för bra, för att passa där i huset.
— Ja — kära Enberg, — fortfor han
efter någon tvekan — som det nu är,
så ber jag likväl att få tacka er
hjärtligt, för gossarnas skull! — —• — Han
polerade omsorgsfullt förstoringsglaset på
bordsdukens snibb, och granskade sin
ena tumnagel.
Enberg hade bugat djupt och
lämnade tyst kyrkoherden ensam. — Redan
dagen därpå reste kandidaten. Frun
syntes icke till vid frukosten, men när
kärran, som skulle föra resenären till
närmaste järnvägsstation, körde fram på
gården, skyndade hon ner. — Lille
Bernhard låg sjuk.
— Tacka för det, — hade modern
sagt — han har förkylt sig. Den där
samvetslöse Enberg har förstört gossen
med kalla bad.
— Vi ha 20 grader varmt — hade
hennes man svarat, torrt och stilla. Men
det hade hon icke låtsat om.
Nu ville hon ner i lagom tid för att
bevittna kandidatens afsked från familjen.
Just när hon kom ut i förstugan, hade
det blifvit Alariks tur att bjuda läraren
farväl. Helt kort och med afsiktligt
munter ton sade Enberg några vänliga ord
och några förmaningar att icke glömma
vissa brydsamma delar af feriekursen.
Gossen svarade ej, men likblek klamrade
han sig fast vid Enberg, vildt, obändigt
— som i nöd. Kandidaten gaf
kyrkoherden en vädjande blick och lösgjorde
sig varsamt ur gossens förtviflade grepp.
— Seså — seså, Alarik!
— Lycklig resa, kandidaten! — sade
frun isande kallt och räckte honom en
hand, stel som en träbit.
Kyrkoherden drog sonen in på
expeditionen. Kärran rullade bort.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
