- Project Runeberg -  Ord och Bild / Nittonde årgången. 1910 /
70

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Weimar till Stockholm för hundra år sedan. Ett blad ur Amalia von Helvigs historia meddeladt af Anna Hamilton Geete. I. Med 8 bilder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

7 o

ANNA HAMILTON GEETE

strider, ännu en gång för att hänskjuta
det slutliga afgörandet till honom —
biktade sina tvifvel, sin ovisshet om arten
af sina egna känslor, samt lofvade att
tillhöra honom, såvida han ville nöja sig
med hvad hon hade att ge. Allt finge
bero af hans beslut.

Svaret blef hvad man kunde vänta
af hans impulsiva soldatnatur: han gaf
sig icke tid att skrifva, han kom själf,
så fort vind och vågor, skjutshästar och
dåliga vägar medgåfvo, slog som en
hvirfvelvind ned i Weimar sent en
sommarkväll, och reste, då han icke fann
henne där, genast samma natt vidare
till den lilla badort där hon vistades,
medtagande Marianne som förespråkerska
och förkläde vid deras möte. Hans
plötsliga och dramatiska uppträdande, medan
hon ännu grubblade öfver det bref hon
sändt honom och det svar han möjligen
skulle komma att sända henne,
öfver-väldigade henne ännu en gång med en
lidelsens störtflod, som kom alla
betänkligheter att förstummas, och denna gång
förstod den eldige älskaren bättre
begagna det psykologiska ögonblicket. Han
gaf henne icke tid till själfpröfning eller
vankelmod utan yrkade på ett
omedelbart afgörande. Fjorton dagar senare
var hon hans hustru.

Smekmånaden — som, tack vare
konung Gustaf IV Adolfs personliga
välvilja mot den hos honom synnerligt väl
anskrifne Helvig, utsträcktes till nio
veckor — tillbragtes i Weimar under
förhållanden som ej lämnade någon tid
öfrig för öfverdrifven själfrannsakan.
Hof-kretsarnas ledande familjer försummade
ej att på passande sätt fira det unga
paret, som öfver allt mottogs med
intresse och välvilja. Man superade hos
Schillers tillsammans med Goethe och
fru von Stein, man drack te hos
prinsessan Caroline, man bevistade hoffesterna
med anledning af arfprinsens förlofning

och det nya slottets invigning, man gjorde
en utflykt till Ilmenau för att besöka den
gamle familjevännen baron von Knebel
— med ett ord, man lefde i en oafbruten
hvirfvel af nöjen och sällskapslif. De
nygiftas popularitet erhöll slutligen äfven den
kungliga nådens i dessa kretsar mycket
gällande hallstämpel, då den unge svenske
konungen med sin sköna gemål på några
dagar gästade det besläktade Weimarska
hofvet samt därvid på det mest
smickrande sätt utmärkte öfverstelöjtnant
Helvig och hans hustru. Vid den stora
cou-ren samtalade H. M:t till och med
påfallande länge med den senare samt
täcktes i nåder försäkra henne, att hon kunde
vara fullt trygg för Helvigs militära
framtid i Sverige. Konungen värderade
honom högt och skulle göra allt för att
bereda honom tillfälle att göra sin
eminenta begåfning gällande; han hade »det
största förtroende till Helvigs
redbarhet och kapacitet». Hvad kunde den
dristigaste fantasi mer begära?

Det var således under de lyckligaste
auspicier som de båda makarna skildes,
han för att återvända till den
verksamhet som tycktes lofva förverkligandet af
alla en brinnande ärelystnads förvägnaste
drömmar och hon för att med den gifta
kvinnans trygga värdighet för en tid
återtaga sin plats i den krets, där hon redan
som flicka varit mera firad och uppburen
än de flesta. Troligen var den tid som
nu följde en af de lyckligaste i hennes
orofyllda lefnad. På hoflifvets glänsande
men tomma representationsplikter var hon
längesedan trött och led, och hennes unga
författarefåfänga hade blifvit så tidigt
tillfredsställd, att den ej länge innebar
några lockelser. En nyttig verksamhet,
en stilla huslig lycka, var hvad hon nu
längtade efter och drömde om; det
afgörande steg hon nu tagit tycktes henne
innebära löften om båda. Öfver arten
af sina känslor för den man hon valt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:51:05 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1910/0092.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free