Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Valse triste. (Till Jean Sibelius' komposition af samma namn.) Af Ellen Lundborg-Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VALSE TRISTE
lOI
Han talade allt jämt hviskande. »Men så
blek! Det ser ut som om du sett en
vålnad!»
Han såg tyst på henne ett ögonblick,
genomträngande som ville han söka tyda
hennes uttryck genom mörkret, tog
hennes ansikte mellan båda sina händer och
kysste henne länge, liksom högtidligt.
»Jag älskar dig!» hviskade han med
sin mun tätt intill hennes.
Den unga kvinnan stod orörlig
liksom förstenad, utan att tala, utan att le.
Hon andades icke, blinkade icke.
Genom dunklet var det som om hennes
ögon sögo till sig bilden af honom, som
hon älskade, så intensivt som ville hon
att den aldrig mera skulle kunna lämna
hennes blick. Så satte hon sig åter.
»Kära! du ville väl inte fly mig?»
Han såg ned mot henne med ett litet
flyktigt leende och slog sig ned i stolen
bredvid hennes med en rörelse af
trötthet.
Hon såg framför sig, och hennes
ansikte, som lyste i reflexen från ljusflödet
borta på terrassen, såg öfvernaturligt blekt
och sorgset ut. Det blef en kort paus.
Hafvet sjöng i långa, tunga andetag, och
från villan bakom dem kom ett oredigt,
förvirradt sorl.
»När reser du?» frågade hon
plötsligt med osäker röst.
»I morgon!» svarade han lågt och
kort, liksom undvikande. »Jag måste!
Jag har uppskjutit och uppskjutit!» Han
tryckte hårdt och liksom öfvertygande
sin hand mot hennes arm.
»Ah, — redan i morgon!» Hon hade
knäppt händerna kring sitt knä och satt
och stirrade framför sig på en punkt långt
borta.
»Ja, kära, det visste du ju
egentligen förut, eller hur?» Han talade mildt
och försynt och strök varligt hennes
knäppta händer.
»Vi sitter således här i afton, du och
jag — för att säga hvarandra farväl!»
Hon vände ansiktet emot honom och
försökte le; ett blekt leende, som fyllde
hennes ögon med tårar.
»Farväl! — Farväl!» Han satte sig
tillrätta i stolen. »Ar inte det
egentligen ett afskyvärdt ord? — Ingen af
oss går ju bort för att dö, eller hur?
Vi äro ju båda unga, vi ha lifvet för
oss!»
»Tycker du?» kom det tonlöst från
ett par mycket bleka läppar. »Vi
skiljas ju! Jag kan inte se något framför
mig! — Du reser! . . . Du är fri . . . men
jag ...» hennes röst fick en bitter klang.
»Och jag ville i kväll mest tänka på
allt hvad du gett mig! Allt hvad jag
har att tacka dig för!» Han grep
häftigt en af hennes händer, tryckte den
mot sin mun och lät den ligga kvar
mot kinden.
Han hade lutat ned ansiktet och
talade sakta, afbrutet.
»Alit hvad vi lefvat med hvarandra
i dessa rika år! Hur skall jag
någonsin kunna glömma?»
»Ar det då det du vill sträfva efter?»
frågade hon med ett nytt försök att le.
Orden ljödo ironiska, men rösten var full
af tårar.
»Hur kan du tala så! — Glömma!
— Hvem kan glömma? Ingen
människa kan det! Är inte hela vårt väsen
ett enda upplag af minnen och
erfarenheter, som forma oss till hvad vi är! —
Och den som lefvat det vi två lefvat!
— Kan man stryka ett streck öfver sitt
lifs soligaste sommartid? Den har bränt
sig in i ens väsen, och den lefver kvar
där, — för alltid! Jag skulle vilja tacka
dig, — men jag känner, att jag har inga
ord!»
Han tystnade och tryckte hennes hand
ännu fastare intill sin kind.
Inne i danssalen hade man börjat
en ny dans. Det var en sällsam intro-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
