Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Valse triste. (Till Jean Sibelius' komposition af samma namn.) Af Ellen Lundborg-Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IOO
ELLEN. LUNDBERG-NYBLOM
duktion till en vals. Den sjöng ut
öfver terrassen och förtonade i den
stjärn-tunga natten som en oändligt vemodig,
döende sorg, med långa, brutna,
patetiska ackord. Det var ännu ingen
egentlig dansrytm, som bar melodien; det lät
som suckar och snyftningar inför något
stort, mörkt, som skulle komma.
Han lyfte plötsligt på hufvudet, men
utan att släppa hennes hand.
»Hvad spela der» hviskade han
lyssnande. »Det är ju bara ångest och
tårar och afsked. Hvem vill dansa efter
en sådan sorgesång?*
» Valse triste», svarade hon lika sakta.
»Vi två dansade efter den första gången
vi dansade tillsammans. Minns du inte?»
Det låg nästan som en dold förebråelse
under den sista frågan.
Han skakade på hufvudet.
»Då hörde du den inte så den
gången», fortfor hon. »Du märkte inte
snyftningarna och afskedet.»
»Kanske», mumlade han. »Allting
kommer an på med hvilka känslor man
lyssnar!»
»Jag hörde den som den är, hel och
hållen — redan då», hviskade hon.
Valsen därinne hade fått lefvande
rytm. Det steg i lust och vånda, det
sökte och kallade, det kved och jublade.
Det var två, som längtade och ledo i
ångestfull lycka, som stredo emot och
flydde hvarandra, medan ödet följde
dem som en skugga för att gripa dem
och kasta dem i hvarandras armar. Det
frös och brann och snörde samman som
i ångest, och ändå måste man le,
lycksalig och full af svårmod.
»Jag minns, — — nu minns jag»,
hviskade han och kysste hennes hand. —
»Det är vi, — vi båda, älskade! Hvad
har jag inte att tacka dig för! Det är
så rikt och så underbart, att det
strålar om det, när jag tänker på det!»
Äter föll en kort tystnad mellan dem.
»Jag stred!» hon talade sakta och
som en fortsättning på en tyst
tankegång, medan hon lyssnade inåt mot den
sällsamma melodien. »Ah, du vet inte,
hur jag stred! Jag ville komma undan
dig, och jag märkte inte, att det var för
sent, — redan från början! Hvem har
makt att undkomma det oundvikliga?
Men så, en dag, — det var så
underligt! Det blef plötsligt alldeles
stilla inom mig; — inte resignationens
stillhet, utan lyckans stora stillhet.
Jag brydde mig inte om att strida längre!
—Jag kunde inte! Jag ville inte!» Hon
andades djupt som för att befria sig från
en börda. »Jag ville inte», upprepade
hon högre liksom på trots. Hon vände
ansiktet emot honom. Hennes ögon
strålade. »Jag förmådde bara tänka och
vilja ett, — ett enda! Dig!»
Hon sjönk sakta med ansiktet mot
hans skuldra, liksom plötsligt uttröttad
af sin länge sedan öfverståndna kamp.
»Och jag som trodde, att det inte fanns
någon lycka på jorden! — inte en
sådan lycka!» Hon talade helt nära hans
kind. »Och att ödet skulle unna den
just åt oss! — — Tror du på ödet?»
Han svarade blott med att nästan
omärkligt böja på hufvudet.
Musiken där inne steg i ett plötsligt
jubel och bröt tvärt af i en dof, oväntad
mollklang; det lät som ett slag.
»Hvarför reser du?» kom det från
henne, oförberedt, nästan hårdt.
Han såg ned mot henne, och hans
blick sökte hennes genom mörkret. Det
ryckte af smärta kring hans ögonbryn.
»Jag måste! — Du vet själf! Det
är länge som de väntat på mig redan
för det stora företaget där borta pä andra
sidan hafvet. Jag kan inte dröja längre.»
»Jag förstår det inte ännu!» Hennes
röst var full af ångest. »Jag kan inte
fatta det! Timmarna ha blifvit år! Jag
har inte räknat dem! Jag har inte velat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
