Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Valse triste. (Till Jean Sibelius' komposition af samma namn.) Af Ellen Lundborg-Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IOO
ELLEN. LUNDBERG-NYBLOM
pe i solen: Hvarför måste den falla
till jorden? Hvarför skall allting
förvandlas och skymningen komma, — hvarför
kan ingenting bestå — länge, — alltid,
— evigt?»
»Du önskar det ju inte ens, det
■eviga!» Det ljöd som en förhoppning
i hennes stämma.
»Önskar! — Ack, nog förstår du
mig! — Man sitter och talar, man
bemödar sig att låta så ’modig och kall’;
man talar och talar, och man slutar
nästan med att tro sina egna ord, man
måste tro dem, man måste försöka önska
det man talar om för att stå stark och
fri! — Men hvad hjälper ord och ord!
När man tystnar och ser in i sig
själf, då möter man ett annat väsen, —
det verkliga! Det resonerar inte, det
bara ser på en; — stumt, med en blick
så förebrående, att man ville dölja sitt
ansikte för den, så sorgsen, som bara
sanningen kan se ut, när den känner,
att man velat bedra den och sig själf.»
»Så stanna!» kom det ur mörkret,
alldeles nära honom. Det lät så svagt
som en vindfläkt.
»Omöjligt, älskade!» Han skakade
på hufvudet. »Förvandlingen kommer!
Den kan vara öfver oss, när vi minst
väntar det. Den måste komma! Och
skulle du vilja möta den? Nej, — inte
sant! Känna, hur allt är det samma,
och ändå? — Man kan inte säga hur
det är, hvad det är! Man griper efter
lyckan liksom förr, men den når oss inte
längre, vi äger den inte längre. Det är
tyst och tomt omkring oss!
Just nu måste jag bort! Det är
något som vill det, som fordrar det! Det
är som om själfva vår kärlek jagade oss
från hvarandra!»
Hans hufvud sjönk tungt mot hennes
bröst.
»Men hur skall jag kunna möta
dagen, utan att möta dig», hviskade han.
»Hur skall jag kunna bära lifvet, utan att
du lyser din glädje öfver mig? — När
jag tänker, att detta är sista gången,
och att det snart är ett stort vatten
emellan oss» . . .
De sutto stumma och orörliga med
nedlutade hufvuden, medan musiken
stormade fram öfver dem i mörka, lidelsefulla
rytmer.
Så reste de sig båda, hastigt, nästan
brådskande. Afskedets oro hade gripit
dem. Men ännu en gång måste de
känna hvarandras närhet för att icke
svindla inför ensamheten. De stodo
orörliga inför hvarandra, och i mörkret sökte
deras blickar hvarandra i en enda
brännande tanke. Han tog henne i sina
armar och kysste henne, och det var som
om hon känt afskedets hela smärta och
mörker i hans kyss.
Bakom dem stego i dof förtviflan
de sista ackorden af valse triste, och
hafvets sjungande bränning växte för
deras öron till ett bedöfvande dån, som
fyllde hela den svarta natten omkring
dem med ett vredgadt, stigande brus
och trängde in i deras innersta som en
hemlighetsfull, oförklarlig skräck.
»Farväl!» Hennes röst hade
knappast ljud.
»Inte det ordet!» hviskade han. »Nej,
nej! Vårt förflutna måste vara utan
farväl och vår framtid utan återseende!
Bara så kan vi tänka på vår kärlek
som evig!» . . .
Afskedets ångest band åter deras
tunga och lade som en förlamande tyngd
öfver deras lemmar. Det var som om
de aldrig mera skulle kunna röra sig
från stället, slita sig ifrån hvarandra.
Och rundt om dem rufvade mörkret som
en gapande tomhet, färdig att gripa
dem i samma stund de skildes åt. —
Men dä var det som om det plötsligt
sänkt sig ett ögonblicks tystnad öfver
deras själar, en sekunds befriande glöm-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
