Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Valse triste. (Till Jean Sibelius' komposition af samma namn.) Af Ellen Lundborg-Nyblom - Belladonna. Af Sigfrid Siwertz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BELLADONNA
107
ska af tid och rum, af hvad som varit
och hvad som väntade. De slöto sig
fastare intill hvarandra, deras händer
möttes i ett starkt, olösligt grepp, och de
kände blott ett: de voro två älskande
människor förenade under den svarta,
stjärn-tyngda himlen, som utan ord sade
hvarandra allt det, som inga ord kunna ge.
Det var som en förtrollning; — ett
enda försvinnande ögonblick.
I nästa minut var verkligheten åter
öfver dem . . . Hennes armar sjönko
ned, hennes famn var tom, — och ännu
varm af hans lefvande närhet kände
hon honom gå bort och försvinna för
alltid genom mörkret.
Ett ögonblick tecknade sig hans
spänstiga gestalt skarp och svart som en
silhuett mot ljusfältet längre bort på
terrassen — och så blef han åter ett med
nattens skuggor . . .
Hon hörde hans steg nedför trappan,
genom trädgården; det lilla torra
klirrande ljudet, då grinden öppnades och
stängdes, och så, där utanför i den mjuka
sanden, ännu ett par, knappt förnimbara
steg, hvilka plötsligt tystnade som om
de drunknat i mörkret.
Tre svaga, resignerade slutackord,
sköra, fjärran som ett minne af något
stort, skönt, för alltid afslutadt, ljödo
inifrån danssalen; ett ögonblicks vision
af ett rikt och stormande, oåterkalleligen
försjunket lif; — borta — redan långt,
långt borta! —
Hon lutade sig fram öfver
balustraden, spejade och lyssnade ut i natten.
Hennes ansikte var hvitt som om
hon sett en vålnad, ögonen brunno torra,
och hennes hjärta bultade tungt och
kväfvande.
Långt i fjärran, liksom sväfvande
fritt i luften, blänkte plötsligt fyren vid
Porto Venere, glimmade till — och
slocknade.
Och hon kände, att det var milsvidt
mörker och ett stort vatten mellan dem
båda.
BELLADONNA
AF SIGFRID SIWERTZ
En liten skön jungfru i sidenskor
förgaf sin fader och slog sin mor...
Hon hånlog åt döden vid domarebordet
och försmådde kalken från kyrkans kor
och Guds nåd och det eviga ordet...
Men hon ropade vildt, när bödelns knif
kom den hvita nacken för nära:
— Jag bär ett barn ... ett barn i mitt lif,
min fader tog min ära!
Då fick domaren nytt att grunda på.
Hon fördes åter till häktets vrå,
och hon speglade håret i krukans vatten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
