Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - J. L. Heiberg som grekisk kulturhistoriker. Några intryck från den moderna danska antikforskningen. Af Erik Hedén. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I 20
ERIK HEDÉN
af sedvänja, ärfda hedersbegrepp och af
allmänmeningen. Diktarna bjuda alls icke
till att dölja sina jag, men deras konst är
inlärd, går i fasta gängor; de stora
diktskapelserna äro samlingsverk af många
skalder, många ättleds skalder; den enskilde
utför blott en liten del i det hela och
förblir namnlös, glömd för Homeros’ skugga.
På lyrikens tid, slutet af 600- samt hela
500-talet, är allt annorlunda. Den energiskt
fullföljda grekiska kolonisationen, handelns
och sjöfärdernas utsträckning till fjärran folk
och haf, har ej blott vidgat folkets kunskap,
riktat dess tankekraft, gjort dess håg
djärf-vare och friare, utan ock skapat ny
rikedom, nya förvärfskällor, nya former för
det ekonomiska lifvet. På Homeros’ tid
är bondekulturen öfvervunnen eller på
återgång, men det är fortfarande
åkerbruket, särskildt i form af stora jordagods,
som är främsta näringskällan och
samhälls-lifvets bakgrund. Den homeriska adeln
är en godsägaradel. Nu uppväxer särskildt
på Mindre Asiens kust industri och handel
som nya, vida mer lockande
rikedomskällor. Naturahushållningen blir
penninghushållning. Den gamla adeln blir efter i
rikedomsjäktet, och nya samhällsklasser
komma fram till välstånd, duglighet,
maktvilja. De gamla samhällsformerna råka i
gungning.
Samtidigt som lyriken skarpt återger
den nya människan i all hennes rörlighet,
andliga obundenhet och själfhäfdelse,
företräda de lyriska diktarne själfva ganska
genomgående en konservativ ståndpunkt.
De kämpa på adelns sida mot demokratin
och tyrannerna. Särskildt hos två af
Hellas’ stammar, äoler och dorer, märkes
detta drag. Dorerna, eljest föga
konstnärligt lagda, röja denna tid en naivare
lifsfröjd, ett för dikt och toner mer öppet
sinne än någonsin förr eller senare. Sparta
blef rentaf ett musernas hemvist, låt vara
att dess berömde diktare, såsom Alkman
och Tyrtaios, uppgifvas vara främlingar.
Äolerna åter äro jämte athenarne Hellas’
mest musiskt begåfvade stam. Från dem
utgick i förhistorisk tid den episka
diktningen, Homer röjer ännu i språket det
äoliska skikt, som låg bakom det joniska.
Med förkärlek tecknar Heiberg det äoliska
temperamentet. Det framträder tidigast
i Iliaden hos Achilleus, hjälten från
äoler-nas stamland Thessalien, i motsättning mot
de joniskt karaktäriserade hjältarne, främst
Odysseus. Senare återfinna vi det hos
Lesbos’ lyriker, Alkaios och Sappho. Det
är ett stolt, lidelsefullt och dristigt
folklynne, med sinnet lika öppet för sinnliga
som för andliga njutningar, utan bakslughet
och utan praktiskt förstånd i samma grad
som jonerna.
Särskildt är det Aiolis’ kvinnliga diktare
som fängslat Heibergs liksom Wilamowitz’
och alla poetiska sinnens intresse. Den
individuella frigörelse, som gick genom tiden,
sträckte sig också till kvinnorna. Vi höra
från denna tid omtalas flera skaldinnor och
få äfven en aning om hvad de diktat, medan
vi sedan blott möta något enstaka
kvinnligt diktarnamn, tills vi först under
senantiken åter träffa kvinnor som kulturbärare.
Af alla Hellas’ skaldinnor har Sappho
ensam för oss något värde. * Vi äga ock
af henne ett par fullständiga dikter och
åtskilliga större eller mindre fragment. Hon
är, som Heiberg säger, den lidelsefullaste
kärleksdiktare Hellas ägde. Lidelsen är
dock utprägladt kvinnlig, mjuk, enkel,
klagande. Hennes dikter äro, att döma af dem
vi ha kvar, till största del riktade till kvinnor.
Sappho ledde på Lesbos en kvinnlig
diktarskola och det är till lärjungar-väninnor,
som lämnat henne, hon skrifvit följande
stycken jag tillåter mig återge ur två
nyligen funna, tyvärr stympade, dikter:
Kära, glömmer du mig, jag vill
väcka minnet hos dig igen;
kan du glömma hur härligt vi lefde då,
när med kransar af rosor vi
och violer omslingrade
samman gingo och du gaf din krans åt mig,
och girlander af ängens blom
rikt du band kring din mjuka hals
och med kungliga vällukter höljde dig.
Du bland Lydiens kvinnor
lyser som, när solen gått ned,
rosenfingrade månen öfverglänser
alla stjärnors glans; långt öfver hafvet, det
salta, sträcker dess glans sig hän,
böljar hän öfver blomsterfagra fälten.
Daggen vackert sig sänker; i frodig doft
alla rosor och lokor små,
all den blommande honungsklöfver spirar.
* Frkn A. M. Roos har i »Framtidens kvinna»
framkastat tanken att den boiotiska skaldinnan
Korinna, om hennes verk bevarats, kunde ha
befunnits vara lika stor som Pindaros. Ett par
nyfunna fragment af henne skänka, skäligen prosaiska
som de äro, icke någon bekräftelse åt denna
förmodan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
