Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - J. L. Heiberg som grekisk kulturhistoriker. Några intryck från den moderna danska antikforskningen. Af Erik Hedén. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
J. L. HEIBERG SOM GREKISK KULTURHISTORIKER
ii 7
Den känsla som möter oss kanske icke
i dessa men väl i andra till kvinnor riktade
dikter är obestridligt, som Heiberg
framhäfver, kärlek. Denna kvinnokärlek väckte
tydligen hos Sapphos landsmän intet som
helst ogillande. Hon var alls ingen hetär
utan af adlig börd och högt aktad. Hennes
heta känslor för personer af samma kön
motsvaras af liknande hos manliga skalder.
Lyrikens period är i Jonien uppkomsttiden
för gossekärleken, hvarom Homeros intet
känner. Anakreon, den sanne (ej de
troligen oäkta dikter, som citeras i svenska
anthologier)*, var sköna gossars vida mer
än vinets och kvinnans lofsjungare.
Medan i Sparta gossekärleken —
hvilken där enligt en (låt vara partisk) antik
sagesman ej hade någon sinnlig karaktär -—•
rentaf ingick i statens stadganden, men
samtidigt kvinnorna intogo en särdeles
fri ställning, tycks i Jonien och Athen
gossekärleken ha gått hand i hand med
kvinnans gradvisa tillbakasättande. Det
har alltid förvånat, att kvinnans ställning
på Homeros’ och (åtminstone i Aiolis)
ännu på Sapphos tid var så mycket friare
och högre än i Jonien och Athen under
den tidsålder, då Hellas’ kultur nådde sin
höjdpunkt. Hvad som där skedde var att
den allmänt österländska seden ersatte den
nedärfda grekiska. Visserligen förekom
ingalunda någon inspärring eller misshandel
såsom i flera Österns land och icke heller
voro Athens kvinnor afstängda från all
andlig bildning; redan deras deltagande i
religiösa fester, hvarmed troligen äfven
följde rätt att åse de dramatiska
skådespelen, bragte dem ju i någon förbindelse
med folkets högsta andliga skapelser.
Men i det hela delades kvinnorna
strängt i hetärer, som fingo friheten, och
ärbara kvinnor, som fingo aktningen på
sin lott. De förra hade äfven möjlighet
till fri andlig utveckling ehuru det
sannerligen var ett ringa mindretal, som ens i
aflägsnaste mån liknade Aspasia eller ens
Theodote, hvilken Sokrates hedrade med
samtal. Flertalet voro f. d. slafvinnor. Just
denna hetärernas frihet manade athenarne
att hålla de ärbara kvinnorna så strängt,
så afskildt från männen och den manliga
* Af öfversättningarna i Centervall, Greklands
och Rojhs litteratur (en utmärkt anthologi) samt
•Bergman Ur forntidens sång återger ingen en
säkert äkta dikt.
kulturen som möjligt. Afsikten härmed är
klar: den låg i omsorgen om släktets växt
och vård. Då mannens fria könslif dittills
ej skadat detta syfte, föll det ingen in att
i detta fall fordra inskränkningar. Men
att hustruns otrohet var skadlig, syntes lätt
nog, och det verksammaste medlet att
afvärja denna låg för antikens tankegång,
som aldrig skydde radikalkurer, i
afspärrning från männen. Hustrun hade ju ock
att sköta husets inre ekonomi, hvilken
äfven var högst viktig för familjens
bestånd. Genom att afstänga henne från
utelif och afhålla hennes, håg från
intellektuella spörsmål trodde sig athenaren bäst
kunna fostra henne till flit, sparsamhet och
skicklighet i husliga sysslor. Men såväl i
detta fall som i fråga om skyddet mot
otrohet slog beräkningen föga väl ut.
Heiberg skildrar efter antika författare de
athenska kvinnornas föga tilltalande sedliga
ståndpunkt, deras lust ej blott för otillåten
kärlek utan äfven för dryckenskap.
Det tycks som denna kvinnans
småningom skeende tillbakasättning skulle stått
i samband med åkerbrukskulturens vikande
för handel och industri. Kvinnans ställning
hos åkerbrukande folk brukar ju i
allmänhet vara ganska aktad. Egendomligt
nog tycks detta hennes inflytande äfven
speglas i religionen. Den chthoniska religion,
hvarom ofvan talats, var en
åkerbruksreligion och dyrkade i främsta rummet
jordgudomligheter. Sådana äro återigen
företrädesvis af kvinnligt kön; jorden är
ju lifalstrande, för att symbolisera den
faller det sig alltså naturligt att välja det
mänskliga kön, som alstrar lif. Äfven vid
dyrkan af de dödas själar gör sig det
kvinnliga elementet främst gällande. De
döda man dyrkar äro själfklart i främsta
rummet föräldrar och förfäder. Men af
föräldrarne är modern den som födt, därför
äras hon främst äfven som död eller fruktas
åtminstone mest hennes vrede. Af de
underjordiska farliga makter, som synas ha
framgått ur tron på de dödas själar, äro
nästan alla kvinnliga. Så framför allt
Erinyerna, som ursprungligen tyckas ha
varit just dödade mödrars själar.
Underjordens härskarinna, Persephone, var säkert
vida äldre än underjordens härskare,
Hades.1
1 Se Edv. Lehman, De Elevsinske Mysterier
i Nordisk Tidskrift 1902.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
