Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Från Weimar till Stockholm för hundra år sedan. Ett blad ur Amalia von Helvigs Historia meddeladt af Anna Hamilton Geete. II. Med 14 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN WEIMAR TILL STOCKHOLM FÖR HUNDRA ÅR SEDAN 169
LINKÖPING. MEZZOTINTGRAVYR AF J. F. MARTIN.
ligaste mottages. Det blåmålade
hörnskåpet öppnas, »ärfda silfverbägare»
förevisas, och man beskådar med lifligt
intresse rummets ovanliga inredning med
»väggfasta sofplatser och hemväfda,
randiga förhängen». Plötsligt reser sig i
ett mörkt hörn, där han obemärkt hvilar
på bänken, en ståtlig ung officer, »en
verklig nordisk hjältegestalt i ryttarkappa
och fjäderhatt», som med en tyst
militärisk hälsning lämnar rummet. Det är
en kunglig kurir, och då han strax därpå
spränger bort i skymningen hör man
ännu länge hofslagen genljuda på den
hårda landsvägen och följer honom i
tankarna på hans långa, nattliga ridt
genom skogarna .... »Det hela»
tillägger Louischen, »föreföll oss underbart
poetiskt» ....
I »Lingebingen» (Linköping) hvilade
de resande öfver en dag, men det är
först följande kväll i »Nordgebingen»
som Louischen får tillfälle att skildra
sina intryck från förstnämnda stad. Det
är framförallt landskyrkan med Hörbergs
målningar och allt hvad hon hört om
den originelle bondkonstnären som väckt
hennes lifligaste intresse. Målningarna
skildras med hänförelse och stor
utförlighet .... »Det är ett verkligt under,
så fromt har han tänkt sig allt och så
fint och skickligt har han utfört det!
och dock är han endast en olärd bonde l!
Man skulle tro att han sett det allt i en
vision . . . .» Att intrycket var djupt
och varaktigt och att hon ofta talat
därom bevisas bäst af att det var till
henne, ej till den »gudomliga» och
konstnärligt vida mer omdömesgilla Amalia,
som Atterbom tretton år senare
dedicerade Hörbergs af honom utgifna
själfbiografi. I sin poetiska tillägnan »an
L. von I.», hvilken trots sin fosforistiska
öfversvinnlighet har en varm och vacker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
