Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - E. T. A. Hoffmann. Af V. Ljungdorff. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i8o V. LJUNGDORFF
le tronc d un autre» (Champfleury), ett nytt
lifsinnehåll, tack vare den egenartadt
mångsidiga parallellbegåfning, som gaf diktaren
tillfälle att samla de ur spridda
områden härledda intrycken i ett
perspekti-viskt läge. Han ställde sig till naturen
som magnetisören till somnambulen, med
koncentrerad vilja, framlade sin fråga och
erhöll somnambulens svar. Det var icke
längre arabesker, på lek utkastade ins
Blaue, utan adeptens tros-starka och
målmedvetna grepp djupast inne i naturens
själ, där de för den oinvigde vidt spridda
företeelserna — färger, toner och dofter —
löpa samman i en enda spegelklar
urkälla. —
Från alla de sidor, som vi sålunda
närmat oss problemet Hoffmann, har ständigt
ett och samma lifselement mött oss: det
rent mänskliga, det typiskt mänskliga, —
till och med, för att använda ett berömdt
slagord, det »alltförmänskliga». Vi speja
förgäfves efter ost-preussaren.
Födelseprovinsens natur i all sin dystra egenart slår
visserligen emot oss i historien om majoratet
(Nachtstücke, del II), och det direkta stoffet
till de skildringar ur småstadslifvet, till hvilka
Hoffmann gång efter annan återkommer, är
tvifvelsutan hämtadt från denna landsända,
men en hembygdsskildring af samma
eminenta art som t. ex. hos Barbey
d’Aure-villy kan det gifvetvis här icke blifva tal
om. Diktaren saknade ingalunda förmåga
att träffa en viss lokalton — liksom äfven,
och detta utan alla arkaistiska koketterier,
en viss tidston, där sådant var af nöden —,
därpå har han lämnat många och starka
bevis (t. ex. i sina skildringar från
Nurnberg och Danzig). Men fullt upptagen,
som han ständigt är, af sina hjältars öden,
anslår han härvidlag oftast utan
bekymmer den ton, som synes honom passa
bäst såsom ackompanjemang till hvad han
för stunden har på hjärtat. Om man öfver
hufvud bör tilldela Hoffmann en litterär
hembygd, så lär väl denna snarast bli
Berlin, som staden stod och gick under
Friedrich Wilhelm den tredje, då den ännu
rymde en mystik, med öde hus och
besynnerliga tillhåll under själfva Lindarne
och ute bland Tälten, lustigkurrar och
sällsamt klädda främlingar, om hvilka
man icke visste hvadan, ej heller hvarthän.
Det är nödvändigt att hålla detta i
-ögonmärke äfven då man vill gripa sig an
med att väga diktaren som
landskapsskildrare i allmänhet. Som antydt, var
Hoffmann först af allt ett stadsbarn, och med
undantag för slädfarterna med justitierådet
Vöthöry mellan de ostpreussiska
adelsgodsen och en utflykt i de schlesiska
bergstrakterna på 1790-talet, råkade han aldrig
komma i tillfälle att stå öga mot öga med
den jungfruliga naturen. Det har också
därför blifvit anmärkt, att han var utan
sinne för landskapets skönhet. Det är
sant, att han, hvarthän han än styrde sina
steg, först och främst såg efter »om där
fanns folk» och »hvad slags folk där fanns».
Men lika visst är, att de här och där i
människoskildringen inströdda
impressionistiskt snabba landskapssmådragen hos oss
lämna ett intryck fullt ut lika djupt som
och helt säkert mera varaktigt än de
vidlyftiga naturmålningar och
stämningsbilder, som annars så ofta öfversväfva den
romantiska dikten likt hängande trädgårdar.
Landskapselementet intager hos Hoffmann
samma ställning som melodien i den gamla
folkvisan: det ligger som inslag i diktens
väf, nynnar med i händelsernas rytm och
gifver sin, ej starka, men dock lätt
förnimbara schattering — må det nu vara ett
arkadiskt skogsbryn, ett gatuprospekt, en
skänkstuga i halfbelysning, ett förtroligt
kammarhörn eller hvad som helst — åt
diktens hela fysionomi.
Man behöfver ej bläddra länge bland
dokumenten i vår moderna vitterhet för
att komma på det klara med att de
förbindelser, som knutits vid Hoffmann, hafva
en större och till art och betydelse
ofantligt mycket mera beaktansvärd räckvidd
än fackforskningen i sin positivt afvisande
hållning velat medgifva. I våra dagar, då
man äflas att i ljuset framdraga
litteraturhistoriens enslingar, större och mindre, ända
därhän att man vänder skäppan upp och
ned och ej ryggar tillbaka för en
omvärdering af alla värden, — då man
framhäfver »diktarfursten Mörike» i motsats
till »geheimerådet Goethe» — har man
äfven upptäckt denne lille resande entusiast
från Ostpreussen, ställt honom in under
den nya smaklärans eterljus och blifvit
öfvertygad om, att han, långt ifrån att
inskränka sig till »l’engouement d’une époque
(den nervösa generationen efter 1780) qui
aime la fumée du cigare et qui s’est mise
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
