Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Bruno Liljefors. Af Axel Gauffin. Med 21 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
242
AXEL GAUFFIN
Fot. Osti, Uppsala.
BRUNO LILJEFORS 1876.
tige stöfvaren vid hans sida minde om
stolta jaktbedrifter. Denna djurens
tjänande ställning var så fastvuxen i
medvetandet, att det ej en gäng var
nödvändigt att ägaren var synlig på duken.
Vi förstå att Karl XI, när han lät
porträttera sina älsklingshästar, besjälades
af samma egoistiska känsla, som förmår
en modern godsägare att låta föreviga
sin dyrbaraste tjur.
Men det är ej endast husdjuren som
i konsten sålunda omedvetet gå sin herres
ärenden. När skogens vilda invånare
på gästabudsalens väggstora jaktbilder
kämpa en hopplös kamp mot det
rasande kopplet, förhärliga de med sin
död den välförplägade jägaren, som
känner en återglans af villebrådets
ädelhet falla öfver sina vinröda anletsdrag.
Detta är det ena, mera yttre medlet
genom hvilket konstnären ger uttryck åt
människans herravälde öfver djuren. Men
det gifves äfven en annan, en inre, mera
så att säga andlig väg, och vi behöfva
ej gå till vapensköldarnas djursymboler
för att finna exempel härpå.
När Snyders en dag är trött på att
reta sina kunders aptit med prunkande
vildt och för omväxlings skull vill måla
lefvande djur, kommer han att tänka på
fabeln om räfven och hägern.
Med denna som utgångspunkt
skapar målaren en litterär bild af
utomordentligt tekniskt mästerskap men med
ett innehåll som är mänskligt och ej
djuriskt i detta ords ursprungliga
betydelse. Han ger oss djurens måleriska
aspekt, men inställd i en för dem
främmande situation och omgifning. De
lefva för honom och åskådaren ej sitt eget
lif, deras roll är att vara tolkare af
mänskliga förtjänster och fel. Så
specialiseras och humaniseras deras naturliga
lynneskaraktär för att kunna tjäna
fabelns pedagogiska syfte.
Detta begär att se människan i djuret
har varit ödesdigert för sanningen i
mången djurmålares verk. En af
1800-talets mest kända djurframställare,
engelsmannen Landseer, är i en del af sin
alstring typisk för riktningen. Man kan
hafva olika åsikter om värdet af denna
humoristiska djurgenre (som hos oss
emellertid har skapat så spirituella
småting som de Norlindska
människokrä-korna), så mycket är säkert, att den ej
röjer någon aktning för djurens
»djurvärde», om det tillåtes mig att använda
detta ord för att beteckna en
motsvarighet — och motsats — till
människovärde. Ty oemotståndligt finner man
något löjligt hos djur som uppträda med
mänskliga åthäfvor. De likna gossen
som leker gammal i farfars glasögon.
Bruno Liljefors utgår från en
diametralt motsatt utgångspunkt. För honom
ha djuren sitt själfständiga, egenartade
värde. De stå ej i något beroende af
människan, oftast ej ens i något
förhållande till henne. Men sätter konstnä-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
