Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Bertel Gripenberg och hans skaldskap. Af Rolf Nordenstreng. II. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BERTEL GRIPENBERG OCH HANS SKALDSKAP
2 275
Men han öfverskattade fiendens mod —
märkvärdigt nog, för resten, ty han borde
ha känt den bättre. Å nej, ett knifhugg i
ryggen kan vara farligt att ge, och därför
valde »de i mörkret tjutande låga och fula»
hellre nidingens älsklingsvapen: brinnande
brand och blåsande mun. Emellertid kom
han undan med lifvet, men hans bostad
och hans böcker blefvo lågornas rof. Det
var i juni 1908 det hände. Några säkra bevis
för att mordbrand förelåg, finnas visserligen
inte, men Gripenberg själf tviflar ej på att
«lden var tänd med uppsåt, och det gör
väl ingen, som känner älsklingsuttrycket
för hat och hämndtörst hos de lägsta lagren
bland finnarna. »I alla fall stannar jag
kvar här på trots, till djäfvulens förargelse»,
skref han sedan till mig. Han har t. o. m.
numera skaffat sig ett eget hem i närheten
af Kojo gård, i Tammela kyrkby. »Jag
trifs utmärkt här i min fjärran hydda. Den
är visserligen både liten och förfallen, men
den är dock min egen, och jag har i min lilla,
men nätta och utmärkt goda trädgård 40
prima fruktträn, som ge mig daglig glädje och
sysselsättning», skrifver han i augusti 1909.
Eljes är jakten hans älsklingssysselsättning.
»Jag delar min tid mellan Diana och
sånggudinnan — två svartsjuka älskarinnor»,
heter det i ett annat bref.
Men jag återgår till »Svarta sonetter».
Med rön som det nyss nämnda bakom
sig, och kring sig ett land med oupplyst
despoti i toppen samt lika oupplyst
massvälde i botten, där kulturaristokratin är som
ett skär mellan två vredgade haf, måste
skalden känna så, som han säger i
»Gengångaren »:
Ett barn af längesedan döda tider,
en senfödd son af sekel, som förgått,
i eder midt jag utan samtid skrider
och tankspridd till ert tal jag lyssnar blott.
Allt fångens kval i oväns land jag lider,
men böja mig lik er ni ej förmått.
Till fjärran, fjärran sköna dagar glider
min dröm, när dagens vildar skräna rått.
Blott svagt och fjärran når ert rop mitt öra
■och edra strider ej mitt hjärta röra.
ert väl, ert ve med liknöjd blick jag ser.
Från sjunkna släkten och försvunna länder
till er min tanke aldrig återvänder —
o, dagens barn, hvad hafver jag med er!
Mot liknande bakgrund framträda »Den
trogne» och »Den döda furan», utan tvif-
vel de djupaste och stoltaste af de »Svarta
sonetterna», samt de båda »Cyrano».
Kvinnans roll är i denna bok mindre
än i någon af de föregående. Sviken
kärlek genljuder i »Mardröm», »And each man
kills that thing he loves» och »Smaragd»,
längtan efter drömd lycka i »Till en
främmande dam» (en innerlig, stämningsfin elegi),
och ett försök till ironiserande
kvinnopsykologi är »Helena af Troja», byggd på det
nästan biologiska rönet, att seger medför
kvinnogunst. Om mättandet af »svältfödt
hett och djärft begär» sjunger han i
»Jaktbyte», en i kraftiga färger målad
vildmarks-tafla.
Den psykiska depression, som följer
med sjukdom, ljuder suggererande tröstlös
genom flera af de »Svarta sonetterna», allra
värst i de fyra »Spleen»:
Med tunga, tunga, tysta fotsteg skrida
de trötta, tröga timmarna förbi,
och gråblek ledsnad sitter vid min sida
med ögonhålor utan ögon i.
Är inte det smittosamt åskådligt ända
till ohygglighet?
Känslan af lifvets och alltings lönlöshet
yttrar sig i »Tusen år», »Dödsjö» (hemsk,
men fulländad), »Bortom horisonten»,
»Här-jaren», »Också en segrare» och kanske allra
dystrast i »Vindsådd» med dess jämna
stegring i känsla och uttryck, mynnande ut i
den mest förtviflade misströstan:
Vårt spår i världen är som vindens spår,
som öfver hårda hälleberget går.
Vår sådd är vindens sådd på frusen drifva.
Men lyckligtvis återvända själfkänslan och
lifslusten, inspirerande stolta strofer sådana
som »Lif» och »Jag gaf, jag tog» med dess
själfmedvetna slutord: ■
Jag borde känt mig fattig och förskjuten,
men ingen sträng inom mig skälfde bruten,
ty se, jag gifvit mera än jag tog.
Slikt är höfdingalynne — eller
herremoral, om man vill nyttja den moderna
nietzscheska terminologien. Nå ja,
lynnes-förvandt med Nietzsche är Gripenberg, och
därför också i någon mån påverkad af
honom. Tillfällig kan likheten knappast
vara mellan Nietzsches »Ecce Homo!» och
Gripenbergs »Kung Midas frände». Men
det är ju triumferande jubel, som klingar
ur Zarathustra-skaldens ord:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
