Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Bertel Gripenberg och hans skaldskap. Af Rolf Nordenstreng. II. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
276
ROLF NORDENSTRENG
Ja! Ich weiss, woher ich stämme!
Ungesättigt gleich der Flamme
Gliihe und verzehr’ ich mich.
Licht wird alles, was ich fasse,
Kohle alles, was ich lasse:
Flamme bin ich sicherlich!
Smärtsamt bitter, fast manligt stolt, ljuder
däremot den nordiska eldsdyrkarens klagan:
Allt hvad jag rört vid, hvad jag kommit när,
har stått i brand och låga med detsamma.
Allt hvad jag älskat är förstördt och brändt,
blott rök är allt jag velat, tänkt och känt,
blott stoft och aska är hvad jag har vunnit.
Jag är kanske den armaste bland män
—-och kanske ej — jag älskar hemligt än
de lågors prakt, i hvilka jag forbrunnit.
Dessa missmodsstämningens öfverord får
man naturligtvis inte ta på allvar. Ännu
finns det brännämne kvar i Gripenberg,
ännu skola vi fa se hans lågor leka högt
mot himlen och lysa och värma. Och det
behöfs här uppe i vintermörkrets och
köldens nejder.
Men vintermörkret och kölden kunna
lägga sig tungt öfver land och folk och
trycka hårdt på skaldens känsliga själ.
Från äldsta tider har vinterns hårda välde
sysselsatt folkfantasin och satt spår i
mytdiktning och skaldskap; och samma känsla,
som skapade myten om världens undergång
i fimbulvintern, har tagit sig uttryck i
Gripenbergs senaste bok, utkommen till
julen 1909, som bär det allvarstunga
namnet »Drifsnö». Däraf hjärtat är fullt,
däraf talar munnen. Hvem kan väl begära,
att skalden nu, i Finlands mörkaste
nationella vinter, skall sjunga om vår och
blommor? Inledningsdikten, som gifvit
samlingen dess namn, är typisk för den
genomgående stämningen:
Flyg, drifsnö, på öde vägar,
flyg, drifsnö, på spång och stig,
drif hvit öfver frusna tegar,
till hvila vägarna vig.
Låt allt vara dödt och försvunnet,
begrafvet i gömmande famn,
förlåtet, förgätet, törbrunnet.
hvart spår, hvart minne, hvart namn.
Högst har Gripenberg i denna samling
nått med den ur själens innersta djup
framsprungna, af medkänsla dallrande
hyllningen »Till slagna vapenbröder»:
Ni finnas, jag vet det, ni finnas,
fast skingrade, spridda och få,
där de mörkaste skuggorna spinnas
och de brantaste stigarna gå.
Där sökte, där söker jag eder,
ni rester, som än ären kvar
af slagna och krossade leder
kring mörknade, sänkta standar.
Vi, söner af nederlaget,
vi, den slocknande solens stam,
vi skingrades, föllo i slaget
eller smiddes i bojornas skam.
I hemlighet endast vi tjäna
vårt besegrade, kära banér
och bida i drömmar sena
en morgon, som ingen ser.
För er är hvar ton som jag sjungit,
för er jag mitt strängaspel frälst.
För er har till säng iag än tvungit
en röst, som tystnade helst.
Kanhända äro icke de hjärtan många,
där den sången har väckt genljud, men i
stället har genljudet i dem blifvit så
mycket starkare. Det är rösten af »Den
trogne» från »Svarta sonetter», lika manlig
som förr, men varmare och innerligare.
Jag vet knappast någon af Gripenbergs
dikter som tagit mig så helt — och få
af andra skalders.
Det faller sig svårt att tro, att denna
dikt skulle kunna missförstås. Och likväl
har en af dem, som borde känna och
förstå Gripenberg allra bäst, en så skarpsynt
litteraturtolkare som Gunnar Castrén fått
den fullständigt om bakfoten. I sin
recension af »Drifsnö» i Svenska Dagbladet den
3 februari i år hänför han den till den
grupp af dikter, som uttrycka »mannens,
sorg öfver lifvet öfver hufvud — öfver att
han svikit sin ungdoms löften, öfver att
dess hägringar förlorat sin glans, öfver att
mandomens gärning blifvit så torftig mot
hvad han drömt», och han sidoställer den
med afseende å innehåll med (den förut i
Ord och Bild 1909 publicerade)
»Ryttaren». Må min högt värderade vän Gunnar
Castrén förlåta mig, men den gången har
han allt haft synen förvänd.
Det nederlag Gripenberg syftar på är
naturligtvis de gamla svenska politiska och
kulturella idealens. Han har aldrig svikit
sin ungdoms löften, utan förblifvit dessa
ideal orubbligt trogen. Det borde väl
vara öfverflödigt att påpeka en så själfklar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
