Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Bertel Gripenberg och hans skaldskap. Af Rolf Nordenstreng. II. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BERTEL GRIPENBERG OCH HANS SKALDSKAP
2 77
sak; men eftersom jag är tvungen att sätta
prick på i, så gör jag det. Se här hvad
Gripenberg själf skref till mig den 30
november 1909, d. v. s. kort innan »Drifsnö»
kom ut: »Du har väl i bladen läst, huru
det nu står till här i landet. Och med den
usla sammanhållning, som våra bättre
element framhärda i, kan det ej gå
annorlunda. Nagajkan* på ena sidan, puukkon**
på den andra — den ena i ansiktet, den
andra i ryggen, detta är vår,
finsksvenskarnas ställning. Dessutom inbördes
afund och småaktighet. Det ser verkligen
inte lofvande ut. Ett af tidens mest
■skrämmande tecken är den svenska
landsbygdens med formligen svindlande
fart försiggående förfinskning. Man
underminerar jorden under våra fötter — är
det underligt, om vi stupa! Och våra
svenska studenter leka europeiskt frisinne,
ståtande med en radikalism och
»framstegsvänlighet;», hvilka blott arbeta fienden
i händerna. Huru skall framtiden gestalta
sig, då ungdomen är sådan! — — —
Jag står där jag stått, men ungdomen
vänder sig mot den röde guden, därigenom
lämnande fritt spel för de gula
(mongolerna) och de svarta (slaverna).» -— Det är
Gripenbergs egna, klara ord, och de lämna
ej rum för något missförstånd. »Ryttaren»,
af Castrén mycket beundrad, är praktfull
i formen — den gamla engelska balladens
— men alltför starkt påverkad af Oscar
Wilde och innehåller dessutom fullkomligt
grundlösa själfanklagelser, som kulminera
i det absolut osanna påståendet: »mina
bästa strängar själf på trots jag skurit af».
»Drifsnö» innehåller mänga bevis på att
de finnas i behåll och under skaldens
händer ge ifrån sig lika klangsköna toner som
någonsin förr, och i vissa afseenden t. o.
ni. innerligare. Aldrig förut har erotiken
hos Gripenberg nått det djup som i
»Drifsnö», och aldrig har tragiken däri varit så
gripande. »Den sentfunna» och »Den
varma viljan» äro kärleksdikter af sådant
slag, och de dröja länge kvar i minnet.
Hur äkta Gripenbergska och sprakande af
eld äro ej strofer sådana som dessa:
Vi tände, vi brände, vi brunno,
vi blödde, vi glödde till stoft.
En vingsnabb minut vi vunno
all lifvets rikaste doft.
knifven.
Den ryska knutpiskan. ** Den finska
Vi blödde för mycket, kanhända,
i tärande, skärande lust,
vi drucko med läpparna brända
all lifvets starkaste inust.
Bland bokens yppersta saker böra ännu
nämnas några naturstämningar, som
Gripenberg med sina versers trollmakt
oförsvagade öfverför på läsaren. Mest
fängslande är den formfulländade »Tidig vår»,
där dock det sista radparets tanke på
lunginflammation är ytterst litet poetisk,
fastän nog så sannolik.
Skada bara, att i en bok, som
innehåller så mycket af sann och fin
skaldekonst, därjämte skall finnas ej blott
medelmåttiga, utan äfven rent af jämmerliga
saker. Det kan ju hända, att de två
sextonårs backfischar, som Gripenberg har hyllat
i sonetterna »Champagnerim» och »Den
första segern», ha känt sig smickrade af
detta ytliga, ja intiga rimmeri — fast en
nutidsflicka troligen redan vid den åldern
gör anspråk på att ha annat värde än
ungdomsfriskhetens allenast. Men i hvarje
händelse kan sådant strunt omöjligt roa
någon annan människa; tvärtom, det retar
en ända in i själen att se en skald af
Gripenbergs rang till den grad tappa
själf-kritiken, att han låter så urbota
gammalmodiga och svaga saker komma till
allmänhetens kännedom. Ofvanpå »Den sent
funna» och »Den varma viljan» verkar
sådant pjoller rent äckligt. Icke fullt så
pannkaksplatt är den följande sonetten
»Den evige bröllopsgästen», men nog
bidrar också den till att sänka bokens
medelnivå. Lyckligtvis äro de senare
tillfällighetsdikterna bättre, och den sista af
dem reser sig t. o. m. skyhögt upp öfver
dem allesammans. Det är den inspireradt
varma och tacksamma hyllningen till
sjuksköterskorna. Med sin svaga hälsa har
han blott alltför ofta varit i behof af
deras vård, vare sig det har gällt ett
ögon-lidande eller en rheumatisk feber. Också
har ämnet rent af entusiasmerat honom.
Formen har han i hufvudsak lånat från
Edgar Allan Poes »The Räven», och han
har efterbildat den med ej mindre
mästerskap än Viktor »Rydberg» i tiden i sin
öfversättning. Fullödig i känslodjup,
tankeskönhet, bildprakt och verskonst har denna
dikt bestående värde.
Innan jag lämnar »Drifsnö» ser jag
mig tvungen att ännu en gång polemisera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
