Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Pojkar. Ett brottstycke. Af Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
POJKAR
313
ägnade att blicka in i deras heroiska
äf-ventyrsvärld. Äro sådana med, längta
Arvid och Herman ibland efter
ögonblicket, då de åter skola vara ensamma
och få taga fram sin lek som ett
hemligt smycke med stark glans i mörkret,
men som ingen annan får se.
Stundom bygga de höga torn, som
alltid höra till kejsarens slott och som
fä stå kvar öfver natten för att Arvid
strax skall kunna se dem från sin säng,
när han vaknar.
Så blir själfva rummet deras förtrogna,
Arvids rum. Då de slutit om sig de
hvita dörrarna till salen utanför och äro
ensamma, deltager allt i leken.
Spegelbordet af jakaranda med de små kända
porslinssakerna. Soffan, halft i
skymundan i hörnet vid fönstret, där de
oge-neradt stå på hufvudet; det enkla
fönsterbordet med sin duk; taflan på
väggen med Stockholms slott.
Förmiddagen går trygg härinne,
äfven när torget nedanför ligger
vinter-ruskigt och grått. Och skymningen kan
komma till dem i deras ensamhet helt
melankoliskt lycksalig, medan kanske
regnet därute strimmar den mörknande
luften tyst, fint och tätt, och de inte se
en människa. . . Men fastän de leka
om detsamma i samma rum, blir ändå
hvar dag något alldeles särskildt, något
som aldrig varit och aldrig kommer
igen. Den kan ha sin rent egendomliga
solstrimma öfver bordet eller sin rent
egendomliga mulenhet öfver tapeten.
Till och med sitt egna lampsken kan
den ha, allt eftersom lampan råkar vara
ställd och skuggorna falla . . . ända bort
mot den mystiska alkoven med röda
gardiner, där Arvid nu om nätterna
sofver i sin barnasäng, och hvars dunkel
äggar inbillningen, när lampan brinner
framme vid fönstret.
Ibland äro de icke ensamma. Ty
om än Arvids pappa alltid är nere hos
sig och hans mamma rätt mycket ute
och borta, så kommer i stället den gamla
stillsamma men ändå muntra farmodern
in från handkammare och kök och
sitter om aftnarne uppe i Arvids rum, och
jungfrun kommer för att bädda där. Då
leka pojkarne inte Konstantin men de
bygga med sina klossar eller rita och
färglägga, och det kan bli särskildt
trefligt och upprymdt, när matbrickan
kommer in och lampan ställes på ett litet
sidobord vid soffan och öfver väggarna
och upp i taket flyr ett nytt och
ovanligt spel af ljus och skuggor.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
