Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Pojkar. Ett brottstycke. Af Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
316
FREDRIK VETTER LUND
kyrka.. . Att ge sig än längre ut, det
var det rent ovanliga, det var
äfventyret. De par gånger de voro där och
blickade mot helt okända vyer, dungar,
hus och mager mark, kände de sig som
djärfva upptäcktsresande . . .
Men närmare invid staden ströfvade
de ofta denna väg. Den blef dem
förtrolig som rummet där de lekte.
En mulen vinterdag kastade de sten
härute.
Det gick än si, än så, men längre
än ett litet stycke in på åkern gick det
inte, och de sågo alltid med ledsam
tydlighet, hvar stenen dunsade ner.
Sä kastade Herman.
Först märkte de ingenting. Men rätt
hvad det var, gaf Arvid till ett rop.
Han hade säkert sett en punkt mot
söders mörka och låga himmel ända vid
horisonten. Och det kunde ju inte vara
annat än Hermans sten . . .
Pä den stenen lefde de sedan flera
år, och när det någon gäng gick
särskildt dåligt att kasta, tröstade de
hvarandra: Ja men minns du stenen utom
väster? Och voro de än någon gång i
misshumör mot hvarandra — hvilket de
kallade att »vara ovänner» — och kunde
det då till och med skjuta upp i dem
en djäfvulsk tanke att tvifla på Hermans
sten; aldrig kom denna gräslighet öfver
deras tunga, fastän de bägge tyckte att
den andra bar den där! »Hermans sten»
var precis lika helig för bägge, ty
Herman hade ju kastat men Arvid hade
fastställt faktum. Ja, det var därför inte
utan, att just han var ömtåligast om
denna bedrift, det enda öfvernaturliga
och sagolika de lyckats upplefva,
medan sådant i sagoböckerna var retsamt
hvardagligt. . .
— — — I alkoven därhemma
sofver Arvid. Drömmarne sticka fram sina
skugghufvuden mellan de röda
gardinernas veck. De sitta på sängkanten och
visa honom ängder, som dunkelt och
främmande afspegla hvad han sett
under sina vandringar omkring staden.
Särskildt dväljes hans öga på den plats han
i verkligheten har minst böjelse för, de
trädbevuxna nejderna utmed ån norr om
staden. Han kommer där in i hela,
mäktiga, grönskande skogsriken, fulla af
skymning och beklämning, hvarest han
ibland faller ner från grenarne och
plötsligt vaknar... Eller han finner därinne med
ens mera öppna platser, med stupande
berghällar, men på alla sidor omgifna af
skog .. . Stundom har han något dunkelt
ärende på andra sidan de nya
skogsmassor han då ser, och där ingen vet
hur det ser ut.
Eller han drömmer om rum, som äro
främmande men ändå alltid ha något
tycke af rummen härhemma.
Han vaknar, och själfva morgonen är
ett helt äfventyr. Han stiger upp, ser
i böcker, ritar och väntar på Herman.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
