Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Pojkar. Ett brottstycke. Af Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
POJKAR
317
händer att de sammandrabba med
sådana. Inte springa är naturligtvis
första regeln, men man får heller inte
vara två mot en utan slåss en i sänder.
De läsa om Kung Karl, de läsa om
Sven Dufva, som inte släppte någon
djäfvul öfver bron, och de läsa om de
tappre klaristerna Pauli och Axner och
deras skolpojksbataljer i en bok som
heter Flickan i Stadsgården.
En dag kommer som blixt från klar
himmel: Herman skall strax resa till sin
morfar i en annan landsända och bli borta
hela sommaren.
Några morgnar senare står Arvid
nere på en trappa vid torget. Det är
just torgdag, landtfolk är inne med hästar
och vagnar, köpenskapen pågår i stillsam
hvardagslunk.
Men Arvid ser mot söder, mot
solhorisonten.
Nåväl, själfva horisonten ser han ej
här utan i gatans förlängning
slottsplanens träd. Men långt, långt därbakom,
längre bort än den verkliga synranden,
där går Herman nu. Där ser han nu
andra människor, träffar andra pojkar,
leker andra lekar. Ty Konstantin talar
han naturligtvis inte om för dem.
Arvid känner sig vemodig. Han har
aldrig förr haft något bakom horisonten
att längta efter.
Sommaren skrider. Det är enformigt
och utan skoj. En dag får också Arvid
resa med sin mamma bort till sina
morföräldrar i en annan stad.
Ritningar och böcker har han med,
han kommer för öfrigt in i en annan
värld, han också, och dröjer där länge.
. . . Tills en vacker förmiddag vagnen
står utanför dörren och alla följa ned de
resande och kuskens piska säger klatsch
och det skrikes och vinkas adjö och
man rullar landsvägen fram, hem igen
till sin egen stad.
Arvid känner igen allt med glädje
och springer genom alla rummen.
Ett par dagar senare har han varit
ute med sin farmor, långt åt milstolpen.
De komma hem precis till middag, och
mamma säger att hon har en
öfverraskning till Arvid, men han skall äta först.
Han förmår knappt styra sin
otålighet.
Så får han komma in i sitt rum
efter maten. Mamma går fram till
alkoven och drar bort gardinerna.
Där, på sängen, sitter Herman.
Den frostiga, klara, solförgylda
vintermorgonen stack upp öfver torget
därute och rödfärgade muntert rundt
omkring alla skorstensrökarne, som stodo
rätt i vädret.
Arvid låg sjuk men icke i sin alkov
utan framme på golfvet åt fönstret till,
där han kunde se att rita och läsa.
Något farligt var det nämligen inte, han
skulle bara hålla sig i sängen. De hade
just städat och lagt hvita lakan på hans
säng, och brasan sprakade i kakelugnen
som en gammal bekant, och den friska
morgonklarheten utanför speglades
öfverallt i rummet men från väster, mildt
blekblått, utan sol.
Arvid kände icke till sin sjukdom
utan tvärtemot ett oförklarligt
välbefinnande. Det var något ovanligt att ligga
så, sedan kammaren var städad och alla
voro uppe. En slags högtid utan yttre
högtidlighet — hvilan — brasan — de hvita
lakanen — den muntra ljusblå
hvardags-morgonen. Hans själ utvidgades, han
kände sig lycklig att förstå det vackra
han såg för sig.
Sin velin hade han nämligen med
i sängen för att rita. Och bredvid sig
hade han sina färdiga stycken, idel
tempel, palats och teatrar med slösande
dekoration.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
