Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Pojkar. Ett brottstycke. Af Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
318
FREDRIK VETTER LUND
Se där pagoden han ritat efter
Uppfinningarnes bok. Han hade häpnat och
svindlat inför dess tusen och tusen
bilder, han hade måst rita denna yppighet
liksom han alltid måste rita sådant. Och
ändå tyckte han inte riktigt om bildernas
besynnerliga stela hållning eller deras
grinande eller att de ibland upprepade
sig som de otaliga bladen i en tropisk
skog . . .
Interiören däremot af Peterskyrkan i
Rom och dess ljusa höghet, dess
imponerande perspektiv, med ett annat slags
yppighet som tagit hans sinnen långt
djupare än pagodens! Arvid vet
hvarför. Dessa antika kolonner, denna
akan-tusdekoration äro egentligen vackrare än
allt vackert. Han vet hvar de kommit
ifrån. Han har läst historia, icke minst
för att fråssa i forntidens, i Hellas’ oeh
Roms prakt, och han har tvistat en
smula med Herman, huruvida icke de
fina atenarne kunde tänkas lika starka
som de osympatiska och sträfva
spartanerna.
Men framför allt annat kejsartidens
Rom! Här har han en öfverväldigande
bild af Forum romanum sådant det skall
ha varit. Med fullkomlig, nästan
plågsam tydlighet ser han för sig, hur dessa
hvita kolonnskogar, tempel öfver
tempel under sina smyckade kranslister skulle
blända i ett morgonljus, oändligen
mycket skarpare än den nordiska vinterdags,
som stillsamt blickar in till honom nil i
hans bädd. Synen blir plågsam, ty hans
lilla själ lider rent personligt därför att
Augustus’ och Hadrianus’ vidunderstad
ohjälpligt, oåterkalleligt är borta . . . och
han har känt det tragiska öfver dessa
krossade pelarstammar. Men med så
mycket hetare lidelse fäster han
alltsamman på sitt papper. . .
Vidare. . . där ligger stycket med
Dresdens Zwinger, hvars paviljonger han
alldeles särskildt älskar för deras pikant
brutna ytor och smekande böljelinjer,
deras hermer, som försvinna i drufvor . . .
Boken klandrar strängt »barock» och
»rococo» för osedlig öfverlastning, men
Arvid opponerar sig och har en hemlig
förkärlek för dem, liksom han mer än
gärna läser om August den starke och
Ludvig den femtonde . . .
Och så är det stycket han ritar på
just nu, väggdekorationen! Hvilken
njutning att med en fint spetsad penna sätta
på den hvita velinen allt detta
förtjusande själfsvåld, snirklarnes, musslornas
och akantusbladens tissel och tassel! Att
åstadkomma en snäckas eleganta
svängning, en vällustig linje och en vacker
skuggning! Blomguirlanderna ringla sig
öfver det sköra ramverket upp i taket
och ned frän kapitälen utmed spensliga
pelarskaft. . . Arvid har någon gång sett
champagne skumma; han tycker att
äfven denna ornamentik strör ut gula
vinpärlor. Den första tjusningen inför
1700-talets franska gratie besjälar hans sinne
och hans blyerts, och 8 à 9 år gammal
älskar han ljuden i detta språk, som han
inte lörstår, men som hans mamma ibland
läser högt för honom, och han svärmar
för pudrade kavaljerer i knäbyxor. .
fastän de nog inte voro så starka som
de gamla grekerna och inte så vackra
heller...
Det går lätt att rita i sängen denna
egendomliga morgon. Böljelinjerna
runda sig helt läckert. Han känner att han
går framåt. Och när han ritat färdigt,,
har han Pittoreskt universum,
planschverk och familjjournaler, där han ströfvar
igenom länderna och tiderna. .. medan
han förnimmer omkring sig den mildt
blekblå vinterförmiddagen som ett hvitt,
svalt linne och liksom färgad af rutans
klara, spegelrena, sollösa glas.
* *
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
