Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
328
CARL G. LAURIN
Fot. H. Hamnqvist.
DEKORATION TILL SISTA AKTEN AF MARIA STUART.
barn, blef stycket mottaget med
tacksamhet af många, som ej visste att det var
bildadt att beundra det.
Med en detaljrikedom och en blick för
det karaktäristiska, som antyder att Gogol
skulle bli skapare äfven af den realistiska
ryska romanen, låter Gogols »Revisorn»
oss se in i en landsortsstad i det heliga
Ryssland. Allt är stort i Ryssland: först
och främst tzaren och ej minst afståndet
till tzaren. »Revisorn» antyder att man
också är »stor i skröplighet». Här räcker
ej en gång att förlåta den felande brodern
sjuttio sinom sju resor, och köttet är till
den grad svagt, att det ej finnes plats för
ett uns fariseiskt högmod, och häri ligger
den enda etiska vinsten. Den sorts oskuld
som finnes är djurets oskuld. Hundarna
glädja sig åt maten och könsmotsättningen,
stjäla hvarandras kött och bita hvarandra
i halsen. Ett brutalt tillrop, en piskklatsch,
och tjutande, med viftande svansar samlas
de inför härskaren. Från Vinterpalatset
höres ett: »på knä ni hundar» från den
stränge kejsaren med de bistra ögonen
och de blanka storstöflarna. Så länge
hela herrskapet ligger på detta sätt med
bedjande händer och ögon, så syndar det
ej. Men sedan börjar man på nytt.
En stor förtjänst var den konstnärliga
iscensättningen och regien. Till och med
damdräkterna verkade riktiga. Att fröken
Åhlander på kornet fått in tidsstämningen
var mindre underligt, men det var
märkvärdigare att fröken Stina Holm offrat sin
skönhet på tidstrohetens altare. Det var
roligt att i stället för stilig för en gångs
skull se henne stilfull. Scenen med de
färgrika, kylsiga och påpelsade skrikande
bondkvinnorna, som fått för mycket knut,
särskildt hon som ville visa den häpne
falske revisorn sina sår på nederdelen af
ryggen, men också det kollektiva gnällandet
och morrandet hos köpmännen, hvilka än
närmade sig, än veko undan som en fårskock,
framkallade den åsyftade verkan af något
för oss svenskar främmandeartadt.
Låt vara att starka öfverdrifter
förekomma, låt vara att borgmästaren är litet
för dum, och att den falske revisorn var
något för fräck för att vara trolig,
uppslaget är i alla fall briljant. Den utsvultne,
skuldbelastade Chlestakov blir på grund af
småstadsmatadorernas samvetsnöd oförtjänt
öfverhopad med denna världens goda.
Herr de Wahl spelade med stor brio den
egenkäre lymmeln, men vräkte sig kanske
en nyans för mycket; man skall som
bekant ej vräka sig så, att man »trillar ur».
Herr Personne gaf en rolig form åt den
korkade borgmästaren.
Många af figurerna voro omsorgsfullt
utbildade, och man får en känsla af att
se typer ur Paul Andrejevitsch Fedotovs
taflor med förnämsjuka mödrar och
löjliga landtlollor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
