Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Dafne. Af Jane Gernandt-Claine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dafne
af jane gernandt-clain e
ED båda händerna om
dejärn-stänger, som tecknade sitt
grofva galler framför rutorna,
stod Dafne Papapolo ute i
skrubben innanför köket och tänkte på
att det snart var vår. Vintern hade
varit kall på Korfu det året, och de
lätta spår af kylskador hon ännu hade
i ansiktet var det enda som gaf en
smula färg åt kindernas alltför finhyllta
blekhet. Då och då blåste hon på
fingertopparna, men det skedde mest af
gammal vana, ty det var särdeles mildt
den eftermiddagen, och långa stunder
kunde hon stå och blunda för att känna
luftens ljumhet mot sina ögonlock; hon
var så underligt trött.
För en knapp halftimma sedan hade
hennes matmor och välgörarinna unga fru
Calliope stått alldeles bredvid henne och
gjort en fråga, utan att hon hörde orden
eller kunde ge ett svar, och nyss
beklagade sig mor Eudoxia, som styrde både
henne och huset, att hon rätt hvad det
var kunde låta arbetet glida sig ur
händerna.
Då hon minst väntade det, greps
hon understundom af en besynnerlig
mattighet och tycktes liksom slumra bort
från lifvet. Själf visste hon mycket väl,
att det berodde på någonting i hennes
hjärta, och som hon satte en tung gryta
på hällen för en stund sedan för att
värma vatten till sin beskyddarinnas
lördagsbad, kände hon att det var mer än
hon kunde tåla. Nu stod hon och
andades frisk luft vid gallret, fast det var
en frihet, som goda seder icke tilläto en
flicka vid hennes ålder. Efter hvad hon
kunde räkna ut var hon hela sjutton,
kanske aderton år, och om mor Eudoxia
kom ut i skrubben, skulle hon
naturligtvis få höra att hon tittade efter
militärer.
Dylika fanns det ingen brist på.
Fransmannen hade kommit efter
venetianaren och ryssen efter fransosen, och
den vintern — man skref 1799 — hade
moskoviterna lämnat ön åt turkiska
soldater, men ute på gatorna var allt sig
likt. Bagaren hängde nygräddade
kransar på de tre stängerna, som sköto ut
öfver hans disk, och de båda armenierna
stodo och stötte turkiskt kaffe i boden
midt emot. Den ene var luden som
Esau och så varm att han rifvit upp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
