Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Dafne. Af Jane Gernandt-Claine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
368
jane gernandt-claine
sin skjorta öfver bröstet; den andre frös
och hostade så att det hördes öfver
hela gränden, tvärs igenom stötarna från
de bägge järnpåkarna.
Dafne Papapolo stod och lyddes: ett
hostanfall, två stötar, två stötar och ett
hostanfall... Det lät så ängsligt och
hindrade henne att tänka på något roligt
den kvällen, men hon hade icke mycket
roligt att tänka på, och när hon slog
upp ögonen, stod hon bara och
betraktade trappstegen utanför sin
fönsterglugg-
Hela hennes smala och krokiga gata
bestod blott af trappafsatser, och
framför det hus, där hon förnötte sina dagar
i ett evigt enahanda, voro dessa afsatser
så trånga att hon skulle kunna sträcka
ut sin hand och gripa en af de
nygräd-dade hvetekransar, som fyllde luften
med en ljuflig doft, men längre ned
svällde stegen ut till en bredd af flera
alnar. Trappans smutsiga väg rann
fram i slingringar och krökar som den
kaffestråle man kunde roa sig med att
spilla på marken ur en kanna, och då
hon såg upp mot Vindarnas prång, där
hennes gata tog sin början, hade hon alltid
en och samma tanke. Hon inbillade
sig att det hemlighetsfulla något, som
är ödet, bodde däruppe och lät tiden,
tingen och händelserna glida förbi henne,
utför alla trappafsatserna, nära och dock
i ett oupphinneligt fjärran, tills allt som
hörde verkligheten till måste stanna där
gränden stannade. Ty där vidtog den
vackra värld, som var minnet från
hennes barndom och där overkliga solar
lyste i en alltför aflägsen klarhet att
fylla hela hennes varelse med sitt milda
ljus.
Nu delade hon samma villkor som
alla andra unga flickor på Korfu och
såg aldrig en strimma himmel annat
än då hon kunde stjäla sig bort till ett
fönstergaller, men därute i skrubben
rådde evig skymning, och framför de
öfversta järnstängernas rutor hängde
flikar af spindelväf så tunga och tjocka
som sammet. I aftonens ljumma luft
vaggade de sakta fram och tillbaka
öfver hennes hufvud, och hon stod och
undrade, hur det skulle vara ,att svepa
sig i denna alltför mjuka väf af
silkes-skiftande damm och vandra som en
sagornas prinsessa vandrar i lunder af
blommande lagerträd.
Som barn hade hon sett lagern
blomma, medan hon ännu hade sin far i
lifvet. Han hade varit präst och lämnat
henne alldeles ensam och i stor fattigdom,
men fru Calliope var god. Sitt dagliga bröd
hade hon aldrig saknat, och om hon
också åt det på nåder, kunde det säkert
smaka bittrare hos andra.
Det var ondt om utsikter och ondt
om glädje. Korfus ö gick från herre
till herre, och ingen visste hvad
morgondagen bar i sitt sköte. Med ens
kände hon sig så orolig, ty medan hon
stod och väntade att vattnet skulle koka,
börja allt flera människor samla sig
utanför hennes glugg.
Bagaren och armenierna lämnade allt
hvad de hade för händer och rusade
ut i gränden, som begynte fyllas med
buller af hårda och taktfasta steg. Hvad
det var för folk som kunde gå så tungt
förmådde hon icke urskilja, och som hon
pressade sin panna emot gallret, hukade
hon sig plötsligt ned mot muren, ty
mor Eudoxia skyndade förbi med
snabbheten hos en skottspole.
Hela trakten tycktes vara på språng,
det var bara de unga flickorna som ej
fingo röra sig, knappast lefva, ännu
mindre hoppas, men hvad hade hon att
hoppas på, hon, Dafne Papapolo?. ..
Att få svepa sig i spindelväf och vandra
öfver grönskande ängar emot en lund
af lager, som hon ej sett blomma på
åtta långa år och aldrig skulle få återse,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
