Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sjunde häftet
- Dmitri S. Meresjkovski. En modern rysk religionsfilosof. Af Kristoffer Benzow
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kräfver sitt offer af kultur- och
skönhetsglädje. Vi minnas ju hela raden af
»helige» män, som rättfärdighetstörsten
sönderbrutit och förvandlat till ljusskygga
karikatyrer af antikens starka, solglada mänska.
Och liksom det tycks finnas en hemlig
förbindelseled mellan extrem skönhetskult
och krass helgondyrkan, spåra vi på
bottnen af det asketiska lifvet — den ensidiga
spiritualismens helighet — brutal
köttslighet. Det är för detta blodlösa fantom,
bak hvilket det animaliska förstucket tittar
fram, Meresjkovski anklagar den historiska
kristendomen i dess representant Tolstoj.
Alldeles bortsedt ifrån huruvida
värdesättningen af Tolstoj är rättvis eller icke, måste
vi bli betänksamma inför Meresjkovskis
uppfattning af just denna »historiska»
kristendom. Att han med sin anklagelse träffar
ett visst slag af denna är väl
otvifvelaktigt. För hvarje högre form af religiös
tro står det emellertid fast, att
rättfärdighetskampen är mänskans egnaste, innersta
lifssak. Och ej blott undantagsmänskans,
utan allas — din och min. Det är den
kampen, världens bäste män kämpat med
sin Gud, de ensamma tysta lidarna, de
ödmjuka korsbärarna, »helgonen», forna tiders
och de, som äro midt ibland oss, de glömda
och de, kring hvilkas hjässor glorian strålar.
Men vägen gick ej alltid öfver det blodlösa
fantomet. På lösningen af
rättfärdighetsproblemet beror i sista hand allt.
* *
*
Det händer nu ibland, att man för oss
pekar på dessa bägge lifsvägar och säger:
välj, välj mellan skönhetslif och helgonlif.
Och ännu i dag förnimma vi verkningarna
af Kierkegaards lidelsefulla: »Enten-Eller».
Antingen lefva estetiskt eller religiöst,
antingen jorden eller himlen. Är då denna
motsättning absolut och oöfvervinnelig?
Eller gifves det måhända en högre enhet?
Är det framtidens mänska förbehållet att
gifva syntesen? Det är på denna punkt
Meresjkovski pekar. Det är här, han säger
sitt: »både — och». Och vägen, botemedlet
är den i Kristus inneboende syntesen af kött
och ande. Det är ur denna kraftkälla den
klufna moderna mänskan har att hämta hälsa.
Och det är »den ryske anden» förbehållet
att öppna dess flöden. I syntesen af kött
och ande: köttets heliggörelse genom
anden ser Meresjkovski frälsningen. Syntesen
af det sköna blommande köttet och den
rena helgande anden, syntesen af troheten
mot jorden och troheten mot himlen,
sammansmältningen af hednisk kultur och
kristen innerlighet, skönhetslif och helgonlif i
en högre enhet, där de båda polerna —
ande och kött — äro två symboler för en
och samma Gud. — Vi behöfva blott byta
ut termerna, så känna vi lätt igen
tankegången från Spinoza och den filosofiska
monismen öfverhufvud. Men Meresjkovski har
förlagt skådeplatsen till ett annat plan, det
religiösa. Han har fördjupat den filosofiska formeln
till religiös mystik. Men liksom den
filosofiska formuleringen är gammal nog,
minner äfven Meresjkovskis religiösa
spekulation om forna tiders. Jag har vid läsningen
af Meresjkovski ibland kommit att tänka på
Jakob Böhme och med honom besläktade
mystici, som jämte anden tala om en evig
natur, lekamlighet i Gud. Böhme återför
den goda och onda principen till en
urkälla — Gud. Nejet, vreden, helvetets
fundament reser sig mot kärlekens eviga ja,
salighetens fundament: »Gud mot Gud»
(Morgenröhte).
»Gud mot Gud», säger också den
moderne ryssen, gudamänskan mot
mänskoguden. Och han tänker tanken till slut.
Är det så, att de båda polerna — anden
och köttet — äro ett i Gud, äro de också
lika »heliga». De bli religiösa, ej sedliga
principer. Skillnaden mellan godt och ondt
i vanlig mening upphäfves för det högsta
religiösa medvetandet. Hvad man hittills ej sett
eller vågat se, menar Meresjkovski, är den
högsta religiösa enheten, den sista föreningen
i Kristus. Ty Kristus är icke en moralisk,
utan en öfvermoralisk-religiös företeelse,
som lämnat alla skrankor och gränser
bakom sig, en representant för den högsta
friheten på andra sidan godt och ondt. För
honom sammanfaller den högsta sedligheten
och den högsta skönheten. Han är den
brännpunkt, där viljan till helighet är ett
med viljan till skönhet, själfförnekelse ett
med själfhärlighet. »Kristi lära är icke
blott den yttersta själfförnekelsen, utan också
den yttersta själfhäfdelsen, icke blott jagets
korsfästelse, utan också jagets födelse och
återuppståndelse. Hittills ha mänskorna
klart sett endast ena hälften af denna lära,
Kristi lära om själfförnekelsen. Den tid skall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:51:05 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1910/0419.html
