Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Edward Fitz Gerald och Omar Khayyams Rubayiat. Af A. G. Damm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
26
a. g. damm
mera begränsad ryktbarhet. Främst i
vänkretsen stod emellertid Thackeray, och
ehuru Fitz Gerald sedermera ej blef någon
afgjord beundrare af dennes litterära
verksamhet, ehuru de under åratal knappt
personligen sammanträffade — ej en enda gång
under de senaste fem åren af Thackerays
lif — och Fritz G. stod alldeles
utanför den förres mondäna umgängeskrets, är
det säkert, att den ömsesidiga vänskapen
ej bleknade. Då Thackerays dotter Lady
Ritchie vid sin faders dödsbädd frågade
honom, hvilken af alla hans vänner han hållit
mest af, svarade den döende: »Gamle Fitz
mest af alla».
Till denna krets af ungdomsvänner
fogades sedermera många andra kända och
berömda namn, bl. a. den eljes så
otillgänglige Carlyle, Dickens, Mrs. Kemble m. fl.
samt ett, som står i nära sammanhang med
Omar Khayyäm, nämligen E. B. Cowell.
Bekantskapen med denne daterar från 1846,
då Cowell öfvergaf den merkantila banan för
att uteslutande ägna sig åt språkliga och
humanistiska studier, speciellt sanskrit,
persiska och historia, och fastän Cowell
1856 öfvertog professuren i historia i
Calcutta, och Fitz Gerald icke heller efter hans
återkomst till England såsom professor i
sanskrit i Cambridge någonsin åter
personligen sammanträffade med honom eller hans
begåfvade och belästa hustru, stodo de i
oafbruten brefväxling, särskildt beträffande
Omar Khayyäm. Det är ej för mycket sagdt,
att det helt och hållet var Cowells förtjänst,
att Fitz Gerald trängde tillräckligt djupt in i
det persiska språket och litteraturen för att
kunna begagna de manuskript, som
äfvenledes hufvudsakligen genom Cowells försorg
blefvo honom tillgängliga, däribland Omars
Rubäiyät.
Men innan dessa närmare beröras, torde
det vara nödvändigt att gifva en om än så
kortfattad framställning såväl af Fitz Geralds
litterära verksamhet i allmänhet som af de
personliga egendomligheter, som gjorde
honom framför andra skicklig att af den ädla
metall Omar lämnat smida ett
oförgängligt smycke.
Döden hade redan tidigt brutit länkar
ur vänners och anhörigas kedja, och redan
som ung riktade, såsom redan är nämndt,
Fitz Gerald blicken i så hög grad mot det
förflutna, att han, betecknande nog, vid
blott 22 års ålder skref sin härliga »Ängarna
om våren», en så genomtänkt och i all
sin formella egendomlighet fulländad dikt,
att mycket af hans senare produktion
jäm-fördt därmed förefaller skäligen matt, men
framför allt en dikt, så fylld af ålderdomens
vemod och resignation i deras finaste
nyanser, att man har svårt att föreställa sig
dess författare såsom den på intet vis
lef-nadströtte sportsman och naturentusiast han
då i verkligheten var.
Öfver hela Fitz Geralds personlighet låg
något af det som blifvit kalladt »en sorg
i rosenrödt», ett ständigt vemod öfver att allt
detta, som ger lifvet färg och fägring, så snart
skall försvinna. Men Fitz Gerald var en
alltför väl afvägd och spekulativt anlagd natur
för att låta denna sorg bryta ut i veklagan, på
sin höjd gjorde han, såsom han själf citerar
Madame de Sévigné, »une petite
protesta-tion respectueuse à la providence», hvilken
han ansåg utan fara för sin värdighet ha
kunnat spara »la pauvre et triste humanité»
en och annan smärta.
Det märkliga är, att han hvarken som
person, författare eller kritiker begick felet
att gräfva in sig i den labyrint af
konstlade stämningar, där så många förlorat
kontakten med det verkliga omgifvande
lifvet; denna bibehöll Fitz Gerald alltid och
satte alltid lifvet ’öfver konsten.
Ett betecknande uttryck härför, som
samtidigt ger hans åsikter om
öfversättningar, återfinnes i ett bref till Cowell
angående utgifvandet af Omars Rubåiyät:
»Jag antager, att mycket få människor
någonsin gjort sig så mycket möda med att
öfversatta som jag, ehuru jag helt visst ej
sökt göra det ordagrant. Men, kosta hvad det
vill, en sådan sak måste lefva med ens
eget sämre lif, om man ej kan bibehålla
originalets bättre. Hellre en lefvande sparf
än en uppstoppad örn.»
Huru uppriktigt Fitz Gerald kunde säga
sitt hjärtas mening åt sina nära vänner utan
att stöta dem, visade han vid Tennysons
besök hos honom 1876, då han beklagade,
att denne skrifvit något efter 1842,
tilläggande, att han »upphört att vara skald och
blifvit konstnär».
Det är på öfversättningar Fitz Gerald
nedlagt det mesta af sitt lifs arbete, och man
kan blott beklaga den brist på personlig
äregirighet, som så snart kom honom att
öfvergifva själfständig produktion. Ty Fitz
Gerald nöjde sig det oaktadt aldrig med öf-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
