Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Edward Fitz Gerald och Omar Khayyams Rubayiat. Af A. G. Damm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
edward fitz gerald och omar khayyams rubaiyat 385
versättarens blygsamma roll, och med alla
sina stora språkliga förtjänster äro många
af hans arbeten af detta slag, Calderon,
Æschylus, antingen förfelade genom ett
alltför medvetet fritt omskapande af originalet,
som därigenom förlorat autenticitetens prägel,
eller representera, såsom fallet är med hans
persiska tolkningar, Omar Khayyàm
undantagen, ett oerhördt arbete, nedlagdt på ett
jämförelsevis värdelöst föremål.
Emellertid äro dessa, Djåmi’s
»Sala-mam och Absal» och Attärs »Fåglarnas
parlament», i så måtto högst intressanta, att
de ge inblick i Fitz Geralds tekniska
metod, äfven om man måste förundra sig öfver
att det trefvande, som i dessa arbeten på
många ställen gör sig märkbart, med ens
i Omar gaf rum åt ett målmedvetet djärft
konstnärsgrepp, som det oaktadt vida mera
respekterade Omars original än de
nyssnämnda. Men det, som från början väckte Fitz
Geralds intresse för Omar, var just dennes
stora olikhet med andra persiska poeter;
Fitz Gerald hade aktning för Omars
själfständiga personlighet och logiska
tankegång, som hans egen fina instinkt förmådde
följa genom och skilja från en orientalisk
verskonsts snirklar och ofta öfverlastadt
rika bilder, hvarmed rubäiyät-manuskripten
tvifvelsutan delvis i senare tid utstyrts.
Det felades emellertid Fitz Gerald den
sporre till fullt individuellt författarskap,
som ligger i en påtvingad kamp för
tillvaron med dess nödtvång att personligen
göra sig gällande. Hans egna förhållanden
voro — om perioden vid fadrens död och
några korta månader af ett olyckligt
äktenskap frånräknas — alltid de lugnaste
tänkbara, hans lif förflöt på ett så » händelse
»-löst sätt som möjligt. Därför vittnar det om
hans inre persons verkliga rikedom, att den
omfångsrika korrespondens, genom hvilken
vi så att säga dag för dag kunna följa
detta lif i dess enskildheter, i stället för
ett enformigt småskrifveri, vid sidan af Omar
titgör det värdefullaste af hela hans gärning
— nyckeln till en invecklad, ytterst
finkänslig, begåfvad, godhjärtad, trofast, verkligt
blygsam och hjälpsam mans inre, som
måhända endast behöft impulsen af en stor
passion eller en stor olycka för att höja
sig till det verkliga snillets nivå.
Bensons omdöme, att Fitz Gerald ej i
tillräckligt hög grad besatt fantasi, anser jag
vara oriktigt, och det synes snarare, efter
Ord cch Bild, iç:s årg.
allt att döma, som hade han saknat den
energi som behöfves för att af fantasiens
bilder göra lefvande konstverk.
Kanske ock den litterära smakriktningen
vid midten af förra århundradet ej gaf den
lämpliga jordmånen för hans begåfning, och
helt visst inverkade den större
allmänhetens absoluta likgiltighet för hans
ungdomsalster äfven hämmande och nedstämmande.
Men i samband med Omar är det i
synnerhet hans personlighet som är af
intresse, emedan denna uppvisar såväl slående
likheter med som åtminstone e?i märklig
olikhet mot hvad vi känna om Omars
egen.
Likheterna äro tvifvelsutan öfvervägande.
Det vemodiga grunddraget hos båda
har redan framhållits, och det är endast
naturligt, att en känsla, som har sin orsak
i kortvarigheten af allt jordiskt, med åren
stegras hos den, som lefver länge nog att
se de flesta han älskat gå före honom
öfver »mörkrets tröskel». Men äfven andra
gemensamma drag förefinnas: en omutlig
rättskänsla, absolut likgiltighet för
tillfällig framgång och utmärkelser, stor religiös
tolerans och afsky för allt slags hyckleri.
En viss nästan orientalisk indolens, en
afgjord förkärlek för enkla landtliga nöjen,
okonstlade och rättframma människor, stor
mottaglighet för skönhetsintryck, en nästan
barnslig fröjd öfver klara färger och ljus,
alla dessa drag hos Fitz Gerald stämma väl
öfverens med vår bild af Omar Khayyäm.
Men under det denne ej ens gör sig
mödan att dölja en långt drifven sinnlighet,
hvilken i vissa af Fitz Gerald uteslutna
ru-bäiyåt-stanser yttrar sig på ett otvetydigt och
t. o. m. nästan groft sätt, så att ingen kan
betvifla, att Omar verkligen i fulla drag tömt
både vinets och kärlekens bägare intill och
med den bittra dräggen, var måttlighet ett
utmärkande drag hos Fitz Gerald, en
måttlighet som så mycket mer var ett utslag
af verklig karaktärsstyrka, som han i intet
afseende var »absolutist».
Det synes som om ett girigt gripande efter
sinnlig njutning verkat högst frånstötande
på hans skönhetssinne, äfven när det yttrade
sig i rätt oskyldiga former, hvarom flera
betecknande anekdoter bära vittne.
Tennyson ger i dedikationen till sin
efter Fitz Geralds död utkomna »Tiresias»
en stämningsfull bild af dennes
anspråkslösa lif och oskyldiga nöjen.
25
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
