Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Lunds domkyrka byggd af italienare. Af Johnny Roosval
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
414
johnny roosval
genast den nödiga arkitektskickligheten
till hands med sina arcana magisteria;
och strax (redan på 8oo-talet) uppstod
en kyrka som S. Ambrogio i Milano
med pelare och stenhvalf, så väl
konstruerad som man icke ens 200 år
senare kunde åstadkomma norr om
alperna. Dessa våldsamma hypoteser finna
numera icke många försvarare. Deras
tillkomst beror på missuppfattade
uppgifter i af longobardiska kungar
undertecknade dokument, där Magistri
Coma-cini nämnas pä ett sätt, som föranledt
den misstydan att här kvarlefde ett
antikt arkitektskrå, samt på
missuppfattning af den gotiska »Bauhüttens»
innebörd. Bättre grundade äro däremot de
skilda försök som gjorts att förklara den
lombardiska konsten ur flera olika
källor, dels ur inspirationen ur de
kvarstående romerska monumenten —
triumfbågar, grafstelar, sarkofager o. s. v. —,
dels ur det östra grannskapets konst,
den bysantinska, som i så många fall
utan tvifvel var hemmastadd i vissa
norditalienska städer, t. ex. Venedig, —
dels ur ännu östligare och sydöstligare
trakter i Syrien, Alexandria o. s. v., och
dels ur en germansk barbarkonsts källa.
Ofverblickar man Norditaliens
historia under det första årtusendet, tyckes
det rent af som om det behöfts många
hjälpande källor för att komma åstad
en konstens flod här, i detta af
hundradetals fejder hemsökta land, där
ideligen just de viktigaste, rikt byggda
städerna berättas hafva bränts och
sköf-lats så att icke sten stannade på sten.
Landet eröfras af östgoterna under
Teodorik och är i dess välde ett
half-sekel, därpå af Bysanz, som bibehåller
sig 30 år, därefter bryter en ny
germanstam, longobarderna, in, tager landet
och behärskar det till 774, hvarpå det
efter växlande öden 962 underkastades
de tyska konungarna.
Under sekel slites Lombardiet
mellan olika söndrande makter. Den
politiska hack-knifven drefs med kraftig
hand för hvar och en af de nämnda
eröfringarna, som sekunderas af många
smärre strider. Det teologiska
skedvattnet fräter i den ständiga rivaliteten
mellan romersk-katolicism (de
ursprungliga invånarna), arianism (goter och
longobarder), grekisk-katolicism
(byzan-tinarna). En juridisk tudelning ägde
rum, i det att longobarderna lefde efter
sin egen rätt, de forna invånarna
mestadels efter romersk rätt. Hur våldsam
och ihållande motsatsen mellan de två
kulturerna, eröfrarnas och de besegrades
var, framgår af att det är eröfrarnas
kultur som i många fall tydligen måste
gifva vika. I språk, rätt och umgängets
yttre former är det nämligen till slut
latiniteten som härskar. Under alla
dessa det offentliga lifvets disharmonier
tycks icke heller den enskildes lif
utmärkt af någon högre harmoni.
Suveränerna och deras damer förföra,
förgifta, dolkstinga och blända hvarandra,
lika ifrigt som de franska merovingerna,
och undersåtarna lära hafva följt
härskarnas exempel.
Detta ideliga söndertrasande gör
troligt, alt lusten för monumentala
konstföretag, som fordra omfattande tid,
omfattande medel och ett omfattande
entusiastiskt intresse, försvinner. Därmed
utdö ock de personer och traditioner,
som kunnat utföra dylika företag. De
enda tekniska traditioner, som alltjämt
lefva, äro de för enkla, praktiska företag
nödvändiga. Så t. ex. läggas stenarna
i murarna i samma förband i 1100-talets
Milano som i senantikens. Men
lyx-konsten och den högre konst, som
småningom allt emellanåt dock skaffar sig
luft, måste ösa ur andra brunnar än den
inhemska knappa traditionens.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
