Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Ansiktet. Af Ludvig Nordström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ansiktet
477
platsen för alla soporna. En och annan
måste alltid offras, det har alltid varit
världens gång. Skål!
Du är bitter, hvar har du fått de där
osunda tankarna ifrån?
Nej, vid gudarna, om jag är bitter.
Men jag vet, hvad jag behöfver veta för
att kunna dels förstå mig själf och mitt
öde och dels ha ett godt hopp om
släktens fortsatta utveckling.
När började de där fantasierna?
frågade Filip.
I Paris för några år sen. Jag skall
gärna berätta, om det kan roa dig.
Förmodligen ler du åt alltsammans, men det
gör ingenting. Behöfver jag säga dig,
att jag har en kvinna att tacka för
början?
Är det inte hela sjukan? sade Filip.
Du går under på kvinnor!
Nå, kanhända! En genomgående sund
karl kan naturligtvis aldrig få det
verkliga vansinnet, som representeras af
kvinnor, och erotiken är själfklart ett tecken
till begynnande undergång. Men vi ha
ju beslutat oss för att jag är dömd till
undergång. Alltså är det helt naturligt,
att jag aldrig kan komma från kvinnorna.
Emellertid råkade jag en gång samman
med en kvinna, därute. Det var på en
julfest, som en massa artister anordnat,
och kvinnan var danska. En liten blond
danska uppåt trettio år, men jag var en
tjugutre. Det började inte alldeles genast,
men inte heller tog det så lång tid. Det
skulle förmodligen inte alls ha börjat, om
inte Benjamin Zellberg skjutit sig. Men
en kväll, då jag kom från en fest till ett
kafé, där jag stämt möte med en kamrat,
fick jag underrättelsen genom honom,
han hade läst det i en svensk tidning,
och där satt jag midt i natten och hörde
historien, och kokotterna dansade omkring
oss. Nå, jag blef sjuk. Jag fick
frossbrytningar och kallsvettades, jag förstår
ännu inte hvarför. Visserligen hade han
alltid hållit ihop med Lukas Åbygge och
Tomas Luck och mig, men han var i
alla fall den minst intima utaf dem. Vis
à vis mig. Men det tog mig förfärligt.
Då kände jag: nu måste jag ha en kvinna!
Inte en vanlig liten fransk hoppetossa,
utan en riktig kvinna, en som jag kan
tala med, en ljushårig, blåögd, germansk
kvinna. Jag minns som var det i går,
hur jag gick till fots nerifrån stora
boulevarden uppåt Seinen och vandrade under
de där gamla träden vid kajerna, och
det strök en buse förbi då och då, och
så in i mörkret bland husen, genom prång
och gränder, och så ut på en boulevard
igen och få andas igen, och jag minns
stjärnorna öfver Luxembourg stora som
små solar, och slutligen föll jag ihop i
ett litet kafé och drack champagne på
morgonen för att få lif igen. Det var
söndag, så att jag behöfde inte tänka på
kontoret, och rätt hvad det led, började
kyrkklockorna ringa rundt om i stån.
Jag minns att gatan, själfva marken var
gul som en ranunkel af solsken, men
strax ofvanför låg en svag dimma, så
att när cyklister passerade, glänste
ekrarna i solsken men karlen sväfvade som
en skugga i dimman, det var så
besynnerligt, den morgonen, och klockorna
klämtade uppifrån och långt bortifrån,
och det droppade af lagrarna utanför
kafét. Men till sist löstes dimman upp,
och boulevarden var fuktig och solig och
stilla på morgonen.
Flickan då? frågade Filip.
Flickan var inte hemma. Jag sökte
henne väl tio gånger under dagens lopp,
men jag fann henne först framåt midnatt
på ett kafé.
Hvad gjorde du då? frågade Filip.
Jag tog henne med mig. Vi satte oss
utanför ett annat kafé, och vi skänkte
hvarann rosor, som vi köpte af en
gammal käring. Så talade vi allvar. Timma
efter timma. Och sen drefvo vi längs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
